Artikeln publicerades första gången i Svensk Jakt nummer 5/2020

Flera av dessa rösen finns kvar än i dag som kulturspår och Uno har själv hittat några, men inte alla. Frågan om ägogränser aktualiserades dock inte igen förrän 1724, då det uppstod en tvist mellan två gårdar. Det blev rätte­gång och man valde att hålla sig till 1683 års avvittringsstadga. Avvittringen stadfästes 1741 och varje gård fick då sitt eget område. Även handlingarna från den här tiden finns kvar.

Sålde jordlotter

Markägarna sålde sedan i sin tur jordlotter från sina fastigheter till släkt och vänner, som ville börja ­bryta mark. De betalade en köpe­skilling och fick sin lagfart.

– Min farmorsfar ägde nio sådana fastigheter, berättar Uno.

Sedan kom emellertid en ny avvittring med storskiftet 1880. Avvittringen var en slags lantmäteriförrättning som tillkom för att avgränsa statens mark från byalagens. Skogens ökade värde hade också förändrat statens syn på markerna. Nu gällde det för staten att ta ifrån nybyggarna och deras ättlingar de marker som man tidigare så frikostigt tilldelat dem i utbyte mot att de bröt bygd, ökade uppodlingen och därmed breddade statens skattebas.

När staten stal marken

Avvittringsstadgan var ett verktyg för att fullfölja detta syfte. En epok som förtjänstfullt skildrats av författaren Svante Isaksson i en bok som utkom 2001. Bokens titel ”När staten stal marken” säger vad det var frågan om.
Det var också vad som hände vid avvittringen 1880 i Drevdagen. Staten struntade helt enkelt i gamla märken och bönderna fick bara behålla de inägor som låg närmast gårdarna. Ingenting annat.

– Staten stal rubbet, konstaterar Uno bittert.

Och det var ingen liten bit staten snodde åt sig. Det rör sig om ungefär 10.000 hektar skogsmark.

Men alla myrslogar och ängsslogar – eller ströängar som de kallas längre norrut – blev aldrig gränsbestämda. Det fanns helt enkelt för många. Uno äger själv omkring 150 stycken i storlek från ett halvt tunnland och uppåt.

Kungligt brev

Att gränsbestämma alla dessa ängsmarker och slåttermyrar skulle ha kostat staten alldeles för ­mycket. Frågan löstes i stället genom ett kungligt brev 1888. Som villkor för att slippa mäta in ängs- och myr­slogarna tillerkändes bönderna för all evig framtid äganderätten till dessa. De fick även rätt att ta intilliggande virke för underhåll av lador, hässjor och broar.

– Men det är en viss skillnad mellan myrslogar och ängsslogar, fortsätter Uno. Ängsslogarna var för hand bearbetade och bättre mark, ofta dikad och försedd med lador. Äganderätten gällde först och främst dessa. Myrslogarna var sämre. De låg längre bort och nyttjades kanske bara vartannat år eller vid behov.

I ett nytt, kungligt brev från 1891 gjordes därför undantag för myr­slog­arna. Nyttjanderätten skulle bestå i 20 år och därefter skulle de lösas in.

– Men så långt jag känner till har det aldrig skett någon avvittring av myrslogarna, fortsätter Uno. I så fall gäller avvittringsprotokollet från 1741 och då äger vi även myrslogarna.

Fick rätt i HD – får ändå inte jaga på sin mark