Nu läser jag för Ulfwatand och Björnaram,

at de intet skall min boskap,

hvarken smått eller stort,

utan jag sätter dem

så långt bort som Dovre fjäll,

där svanen svartnar

och korpen hvitnar!

I namn Faders och Sonens och den helige Andens!
Amen

Under 1800-talet uttalades dessa skyddsformler i sörmländska hagar och skogar. Det är tveksamt om besvärjaren verkligen visste var Dovre fjäll låg, men det tjänade som en symbol för en mycket avlägsen plats dit man på magisk väg hoppades kunna förvisa rovdjuren. Liknande ramsor lästes alltjämt över hela Sveriges land under tidigt 1800-tal då vargplågan var som störst.

Om inte magin fungerade samlades sörmländska bönder till vargskall. Det var, åtminstone i teorin, avancerade och strukturerade tillställningar som uppbådade varje man som kunde avvaras. De som inte infann sig kunde få böta till jaktkassan.

Skallen ordnades efter en särskild skallförordning utarbetad av sockenstämman. Varje socken hade en skallmästare som förde befäl och under sig hade han ett antal skallfogdar. Skallen var sociala tillställningar som inte sällan lamslogs av bristande disciplin och hög alkoholkonsumtion. Det var en dryg uppgift för skallfogdarna att hålla karlarna i schack.

Skallmästarens uppgift var också att besikta vargnät och vargspjut inför skallen. Vargnäten var stora och långa och knutna av hamparep. De skulle vara så starka att en fullvuxen karl skulle kunna lyftas i nätet.

Näten förvarades på gårdarna eller i någon av socknens samlingslokaler. I Ytterselö kyrka förvarades sex stycken nät och det längsta var över 18 meter långt. Man förstår att det krävdes många karlar i skogen för att hålla upp dessa stora, tunga nät.

I kyrkans sockenmagasin förvarades också skallfolkets vapen. Det var vargspjut och långa stänger med spjutspetsar gjorda av avbrutna liar.

När skallet var som mest effektivt kunde flera vargar dödas under ett skall. Men skallen kunde också utmynna i fylleslag och mängder med förlorade dagsverken. Skottpengarna i de sörmländska socknarna höjdes också, 1857 betalades 20 riksdaler för en vuxen varg och 16 riksdaler för en årsvalp.

I Sörmland byggdes stora varggårdar som också fångade en och annan varg. Under vintern 1830–1831 togs fyra vargar i dessa gårdar vilket ansågs ovanligt framgångsrikt. Generellt var det dock förgiftade åtlar och enträgen jakt som fällde de flesta.

Under vintern 1829–1830 togs endast en varg i varggård, men genom hovjägmästaren Hamnströms jaktmetod med ett fåtal jägare sköts elva vargar på fem jakter. Exakt hur Hamnströms metod såg ut framgår inte i källorna, men kanske var det med duktiga hundar och yrkesjägare.

År 1864 avskaffades arbetsplikten vid rovdjursjakt och då var vargen så gott som borta från större delen av södra Sverige.

Exakt när vargen utrotades i Sörmland är oklart, men rapporter och skildringar pekar på att den var sällsynt under 1850-talet. När Jägareförbundet i Oppunda härad sammanträdde 1861 konstaterade de torrt att ”Warg hade på de sednare åren icke varit synlig…”.

Perioden 1861–1865 rapporteras inga skjutna vargar i Nyköpings län och det tyder på att vargen var utrotad vid den här tiden.

Nu är vargen tillbaka med besked i Sörmland. Angreppen på tamboskap sker månatligen i länet, enligt länsstyrelsens uppdateringar, och skyddsjakter utlyses med jämna mellanrum.

Det mest anmärkningsvärda rörande Sörmlands moderna vargstam var förmodligen de varghybrider som rörde sig norr om Katrineholm sommaren 2017. Parningar mellan tamhund och varg är inte vanligt, men i detta fall generade det en stor kull med svarta och grå ungar. Efter omfattande jaktinsatser vintern och våren 2017–2018 fälldes totalt åtta djur, varav två var renrasiga vargar och sex hybridvargar.

Länsstyrelsens senaste kartläggning pekar mot att det nu finns 4,5 vargrevir i Södermanland och röster har höjts för att Sörmland ska få sin första licensjakt på varg – vilket skulle bli den första regelrätta jakten sedan 1860-talet.

Anders Lindkvist