Mohare i blågrå vinterdräkt. Illustration: Rolf Svensson

Sista sprången för moharen i Sverige?

I södra Sverige finns en hare som blir blå eller blågrå på vintern. Den går under ­flera namn: mohare, blåhare och svenskhare. Det latinska namnet, Lepus timidus ­sylvaticus, avslöjar att det är en skogens hare (efter latinets silva som betyder skog). Det är en underart av skogshare. Men hur ser framtiden ut för moharen?

Svensk Jakt Publicerad 4 november 2022 - 12:00

Moharen är en inhemsk underart av skogsharen och har sin utbredning i Syd- och Mellansverige. Den känns framför allt igen på sin blågrå vinterpäls som skiljer den från den nordliga skogsharens vita vinterdräkt. På sommaren går det knappt att skilja de två underarterna av skogshare åt.

Räddningsprogram behövs för att behålla moharen

Moharen fick sitt vetenskapliga namn Lepus timidus sylvaticus 1831 av zoologen och naturforskaren Sven Nilsson. Den nordliga underarten, Lepus timidus timidus, namngavs av Carl von Linné 1758. I Sverige finns även fälthare (Lepus europaeus), som fördes hit från Danmark och andra länder i Europa under 1800-talet. En annan nära släkting är kaninen, Oryctolagus cuniculus, som även den är introducerad.

Moharens ursprungliga utbredning beskrevs i Arne Bergengrens doktorsavhandling från 1968. Den omfattar södra Sverige upp till dalälvsområdet (Limes Norrlandicus) eller den biologiska norrlandsgränsen. I ett ungefärligt område avgränsat av Dalälven i norr och Göta kanal i söder finns moharen tillsammans med sina vintervita släktingar. Moharen finns även i södra Norge och är beskriven i västra Estland.

 

Möjlig konkurrens

I samband med fältharens etablering och spridning i Sverige har en tillbakagång av skogshare noterats där båda arterna förekommer tillsammans. Det tyder på att det finns ett konkurrensförhållande mellan arterna, och att det faller ut till skogsharens nackdel. Hela moharens utbredning i Sverige överlappas av fältharens.

 

Hybrider

Konkurrensen kan vara i form av direkta kontakter, till exempel slagsmål, mellan arterna, att smittor sprids mellan dem eller att de korsar sig med varandra över artgränsen. När det senare sker har det visat sig att det vanligast är en fältharehane som parar sig med en skogsharehona. Åtminstone de honliga avkommorna är fertila och verkar i sin tur återkorsa sig med fältharar. På så vis förlorar skogshararna en artegen kull vid varje hybridiseringstillfälle.

 

Gradvis försvinna

Sedan lång tid förekommer en oro bland jägare och naturvårdare att moharen gradvis håller på att försvinna från södra Sverige. Skogsharen är en historiskt viktig art, inte minst som jaktbyte, men även kulturellt och ekologiskt. Den är bland de första arterna som etablerade sig i Sverige efter istiden, redan för ungefär 12.000 år sedan.

Jägarna ger nio miljoner till viltforskning

Skogsharens försvinnande i södra Sverige kan spåras mer än 100 år tillbaka till förra sekelskiftet, då en av dåtidens zoologer, Einar Lönnberg, noterade hur fältharen spred sig i Skåne på bekostnad av skogsharen. Vi saknar dock fortfarande en djupare förståelse för vilka processer som ligger bakom, och insikter i om hur framtiden för framför allt moharen kan te sig.

 

Avskjutningen studerades

Eftersom fältharen har större kroppsstorlek är det rimligt att anta att den har en konkurrensfördel rent fysiskt gentemot skogsharen. En grundförutsättning för varje konkurrenssituation är att åtminstone en av arterna måste drabbas negativt. Om det stämmer, bör populationsutvecklingen i områden där arternas utbredning överlappar vara densamma.

 

För att utreda om det finns ett gemensamt mönster i populationsutvecklingen mellan olika geografiska områden analyserades
avskjutningsstatistisk från fält- och skogshare från 1960 till 2017. Vi inkluderade även avskjutningen av rödräv i analyserna för att om möjligt utröna vilken roll räven kan ha för förhållandet mellan hararterna.

 

Sämst för moharen

Resultaten visade att nedgången i avskjutning av skogshare per kvadratkilometer har varit störst i områden där dess utbredning överlappar fältharens. De visar även att avskjutningen av fälthare minskar i de södra delarna av Sverige, men att den nedgången inte är lika påtaglig. Det verkar alltså inte gå så bra för våra harar, och sämst går det för moharen.

Avskjutningen av räv visar generellt ett motsatt mönster mot de som syns hos hararna, med en ökning i många delar av Syd- och Mellansverige. Om vi antar att avskjutningen representerar populationsutvecklingen är det rimligt att anta att en ökande eller stabil rävstam inverkar negativt på båda hararterna i våra nuvarande landskap.

 

Ingen ljus framtid

Det är inte bara i Sverige det går knackigt för skogsharen. En internationell forskargrupp modellerade klimat- och habitatpreferenser hos både fält- och skogshare, och kunde påvisa en hotbild för flera underarter av skogshare i Europa, inklusive moharen i Sverige och Norge. Framför allt var prognosen för skogsharen på Irland (underarten Lepus timidus hibernicus) dyster.

 

Via hybridisering

Den finska forskaren Riikka Levänen drog i sitt avhandlingsarbete från Finland 2019 dessutom slutsatsen att gener som fältharen behöver för sin anpassning till ett nordligare klimat kan överföras från skogsharen via hybridisering. Ett tidigare finskt försök av val av legor visar att där båda arterna förekom tillsammans undvek skogsharen legor i öppna marker, medan fältharen inte verkade ändra sitt beteende i närvaro av skogshare.

Alla dessa studier pekar åt samma håll: oavsett grundläggande orsak och mekanism verkar fältharen ha en fördel i relation till skogsharen. Med tanke på att moharens utbredning helt överlappas av fältharens i södra och mellersta Sverige ser det alltså lite dystert ut för vår unika underart.

 

Huvud på mohare i vinterdräkt. Illustration: Rolf Svensson

Så kan vi rädda moharen

Man brukar säga att hoppet är det sista som överger oss, och det torde minst sagt vara tillämpligt för en hare. Frågan är vad vi ska sätta vårt hopp till när det gäller moharen, och vad vi kan göra för att förbättra oddsen för den.

Vi forskare föreslår denna kombination av kunskapsinhämtning (forskning) och praktiska åtgärder (förvaltning) som inleds samtidigt och snarast:

 

• Integrerad övervakning

Tekniska innovationer inom genteknik, signalöverföring, datahantering och automatiserad kamerateknik erbjuder viltförvaltningen avancerade verktyg för att följa vilda djur och deras populationsutveckling. För att lära oss mer om hur moharen, och andra harar, mår och hur deras populationer utvecklas föreslår vi en utveckling med ett integrerat övervakningssystem som kombinerar exempelvis genetisk metodik med kameraövervakning, pelletsinventeringar, avskjutningsstatistik och viltobservationer. Detta är nödvändigt för att i detalj kunna beskriva populationsutvecklingen av både fält- och skogshare och identifiera områden där det fortfarande finns moharar för att kunna genomföra konkreta bevarandeåtgärder just där.

 

• Grundläggande ekologi

Vi har i dag förvånansvärt lite kunskap om -moharens grundläggande ekologi och beteende.
Det har inte förekommit några inriktade studier av mohare sedan Bergengren skrev sin avhandling på 1960-talet. Även den avhandlingen var till stor del en sammanställning av tidigare kunskap med begränsad vetenskaplig tyngd. Vi föreslår därför ett återupprättande av grundläggande ekologisk forskning inriktad på harar av båda arterna i Syd- och Mellansverige. Forskningen bör utöver ekologi även omfatta grundläggande kunskaper om såväl moharens som våra andra sydliga harars fortplantning och anpassningsförmåga. Detta är nödvändigt för att kunna förstå vilka miljöförutsättningar som skapar gynnsamma villkor för moharens fortlevnad samt hur den interagerar med framför allt fältharar. På så vis kommer vi att lära oss hur vi kan främja moharens långsiktiga fortlevnad i det moderna landskapet.

 

• Klassificering

Moharens status som underart vilar på relativt begränsade kunskapsunderlag. Den utgår framför allt från den blå vinterdräkten, som rimligen är en anpassning till ett sydligare klimat med snöfattigare vintrar, där vit vinterdräkt är mycket opraktiskt. Det finns även studier som indikerar att skogsharar i Syd- och Mellansverige har unika arvsanlag, (genetisk särprägel). Den moderna gentekniken erbjuder möjligheter att i detalj utröna vilka arvsanlag som kan vara unika för moharen samt hur vissa gener kan utgöra en anpassning till det sydligare utbredningsområdet. Denna kunskap kan utvinnas som en bonus av de metoder som utvecklas inom ramen för den integrerade övervakning som föreslås. Vi anser dock att de genetiska studierna bör kompletteras med studier av grundläggande anatomi och fysiologi, som är det praktiska uttrycket av de unika generna. Detta skulle skapa en integrerad kunskap om moharens lokala anpassning och därmed en ökad förståelse för dess särskilda status och behov.

 

• Reservoarer

Slutligen föreslår vi att ett reservoarsystem upprättas. Detta bör baseras på en inventering av kvarvarande moharepopulationer, lämpligen med hjälp av jägarkåren. När dessa populationer kartlagts bygger vi upp ett system för stödutsättningar av moharar och återintroduktioner av mohare. Primära mål för detta är öar i skärgården där moharen fortfarande förekommer, men inte fälthare. Eftersom tidigare studier visat att det kan vara svårt att lyckas med stödutsättningar är det viktigt att åtgärderna kontinuerligt utvecklas och utvärderas.

Det kan även bli aktuellt med riktade jaktinsatser för att förhindra och/eller begränsa fältharens förekomst och spridning i vissa nyckelområden, exempelvis de öar som beskrivs ovan. Vi föreslår även utveckling och genomförande av habitatförbättrande åtgärder för att gynna moharar i områden där de förekommer, kanske framför allt i de reservoar-system som föreslås ovan, samt om lämpligt, restaurering i områden där de förekommit tidigare.

 

Slutsatser

Analysen av avskjutningsstatistik indikerar att skogsharen i de södra delarna av Sverige har en mycket dyster populationsutveckling. I flera regioner saknas skogshare helt eller delvis, och trenden är negativ. Om inget görs riskerar moharen att gå förlorad, en underart av skogshare som troligen är unik för Sverige och södra Norge. Även om orsakssambanden fortfarande är oklara, och många faktorer kan påverka, är det troligt att mellanartskonkurrens mellan skogshare och fälthare är den faktor som direkt eller indirekt avgör skogsharens framtid i många områden.

Med det urval av åtgärder som beskrivs ovan – där vi simultant lär oss mer om den sydliga skogshares populationsutveckling, grundläggande ekologi och klassificering och genomför praktiska åtgärder som upprätthåller dess existens genom stödutsättningar och skyddsåtgärder – skapar vi långsiktigt förutsättningar för moharens fortlevnad. Vi anser att detta borde vara en prioriterad angelägenhet för svensk viltförvaltning.

Moharen kan inte vänta.

 

CARL-GUSTAF THULIN, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU)
ALEXANDER WINIGER,
Länsstyrelsen Norrbotten
AIMEE TALLIAN,
Utah State University
JONAS KINDBERG,
Norsk institutt for naturforskning (NINA) och SLU

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Senaste nytt

Mest läst

Senaste från Annonstorget

Samtidigt på JaktPlay

Mina artiklar

Läs Svensk Jakts dagliga nyhetsbrev

Svensk Jakt på Instagram