1. Fjälljakt på lika villkor

I januari 2020 meddelade Högsta domstolen utslag i det så kallade Girjasmålet och kom fram till att Girjas sameby hade större rätt än ­markägaren, det vill säga svenska stat­en, att upplåta småviltsjakt och fiske inom sina året-runt-marker.

Det var en politisk dom, dels därför att gällande rennäringslag inte ger samebyn någon sådan rätt och dels för att jakträtten juridiskt är knuten till markägandet. Jakt och fiske är verksamheter som bedrivs med stöd av äganderätten.

Girjasdomen väckte fler frågor än den gav svar på. I maj i fjol ­startade därför en utredning om hur HD:s dom skulle påverka landets övriga samebyar och vilka ändringar i rennäringslagstiftningen som behövde göras. Alla har kanske inte samma bakgrund och geografi som Girjas. Och i ett så kallat tillkännagivande uppmanade riksdagen i juni i fjol regeringen att besluta om ett tilläggsdirektiv till utredningen om en helt ny renskötsellag. Det skulle i tilläggsdirektivet anges att hänsyn inte bara skulle tas till de ren­skötande samernas rätt, utan också till lokalbefolkningen och övriga i landet boende och deras rätt till ­småviltsjakt och fiske. Utredningen pågår och ska inte vara klar förrän 2025.

Ingen har ifrågasatt samebymedlemmarnas rätt till jakt och fiske, men det landområde staten äger rår vi om tillsammans och av detta följer att jakt och fiske på statens mark i fjällen ska förvaltas av markägaren, det vill säga staten.

En ny regering bör försäkra sig om att möjligheterna till jakt och fiske på statens synnerligen vidsträckta marker i fjällen även framgent kan upplåtas på lika villkor till alla som är fast bosatta i Sverige.

2. Avreglera älgjakten

Till den svenska jägarkårens ­pågående syndastraff hör att det aldrig tycks gå att få till ett enhetligt älgjaktssystem som i till exempel Norge och Finland. Varje gång frågan har utretts har det bara tillkommit en ny, byråkratisk beslutsnivå. Mellan Naturvårdsverket och de enskilda jaktlagen ryms numera fyra sådana. Här finns utrymme för en avreglering och avbyråkratisering med åtföljande kostnadsbesparing.

Börja med att utmönstra de ­bolagsstyrda älgförvaltnings­grupper­na som inte fyller någon annan funktion än att sammanställa avskjutnings­statistik för ett större område. Den uppgiften kan med fördel återföras till respektive länsstyrelse.

Eftersom skogsbolagen har utslags­röst i älgförvaltnings­grupper­na sitter jägarsidans ­representanter där som gisslan och om dessa dessutom jagar på bolags­mark törs de inte säga sin mening av risk för att bli av med sin jakt. Det visar en färsk enkät­undersökning. Så kan det bli när man blandar ihop företag och folkrörelser och låter de förstnämnda bestämma.

Det nya älgjaktssystemet, som nu varit i bruk i tio år, har dessutom gett skogsbolagen bestämmanderätt, även inom älgskötselområden där de inte äger så mycket jord att det ens räcker till att fylla en blomkruka! ­Stora arealer bondskog och privatmark har helt enkelt satts under bolagsvälde. Det måste åtgärdas och frågan är egentligen väldigt enkel: Demokrati eller feodalstyre?

Stärk älgskötselområdenas rättsställning och ge oss en lokal älgförvaltning byggd på demokratisk grund. De som valt att stå utanför älgskötselområdena får sin A-licens som tidigare.

3. En ny jaktmyndighet

Dåvarande landsbygdsministern Eskil Erlandsson sjösatte 2013 den så kallade Jaktlagsutredningen. Utredning­en kom fram till att det behövdes en ny, fristående ”Vilt­myndighet” och att den skulle ­placeras utanför Stockholm, eftersom jakten hör ihop med landsbygden. Den nya ­myndigheten skulle ta över jaktfrågorna från Naturvårdsverket som inte ansågs ha arbetat för att utveckla och förbättra jakten och avsatt för lite resurser till frågor om jakt- och viltförvaltning.

Av remissinstanserna var jägarna och markägarna för, länsstyrelserna emot. Staten älskar staten, heter det ju.

Efter valet 2014 tillträdde en S-ledd regering och myndighets­frågan blev hängande. För att säkra upp en fortsättning lämnade därför företrädare för allians­partierna in flera riksdagsmotioner med jaktlagsutredningens förslag, vilka klubbades igenom i miljö- och jordbruksutskottet.

Beslutet blev ett så kallat tillkännagivande från ­riksdagen om att den nya myndig­heten borde inrättas.

Efter valet i höst har en ny regering chansen att fullfölja riksdagens intentioner till förmån för en bättre och mera verklighetsförankrad viltförvaltning. Det gäller inte minst förvaltningen av de stora rovdjuren, där aktivistiska tjänstemän öppet obstruerat mot den av riksdagen beslutade målsättningen om vargstammens storlek.

4. Gör jägarlivet längre

För oss som växte upp med skogen inpå knutarna och där bössorna alltid stod till reds i farstun för den som behövde dem, är det svårt att förstå alla de hinder som samhället skapat för att hindra ungdomar från att jaga.
Det finns till och med åldersgräns för så kallad uppsiktsjakt, trots att det borde kunna överlåtas åt föräldrar­na att bestämma vad som är bäst för deras barn.
Jakt är precis som fiske en ­väldigt fin fritidsverksamhet som ofta utvecklas till ett livsintresse och kan bedrivas tills benen inte längre bär. Jakt är också fysiskt aktiv rekreation och friskvård som utövaren helt och hållet bekostar själv.
Därför är det bra att ungdomar får lära sig till jägare och viktigast är att så många som möjligt får ta del av de tidiga jaktupplevelser som betydde så mycket för oss själva, vi som i dag är seniorer.
Börja med att slopa ålders­gränsen för så kallad uppsiktsjakt, sänk åldersgränsen för småviltsstudsare kaliber .22 och hagelgevär till 16 år och låt jägarlivet bli två år längre.
Jakten är en folkrörelse som utan några som helst statliga stödpengar bedriver breddidrott och friskvård fullt ut i nivå med vad andra idrottsförbund gör. Det borde vara värt politiskt stöd och erkännande.

5. Morkullejakten tillbaka

Vi vet att bössorna endast ­riktades mot hanfåglar. Vi vet att ­jakten skedde vid en tidpunkt när ­reproduktionen redan var säkrad. Vi vet att hanen är polygam och inte deltar i omvårdnaden av ungarna och vi kände till storleksförhållandet mellan populationen och den årliga avskjutningen.
Lik förbannat får vi inte längre bedriva sommarjakt på sträckande morkullehanar. Detta efter ingripande av en illvillig, socialdemokratisk jordbruksminister. Det var nämligen Margareta Winberg som den 4 maj 1995 ­beslutade stoppa morkullejakten och ansåg detta så angeläget att hon till och med gick in och ändrade i jakttidsbestämmelser­na mitt under löpande jakttids­period.
Margareta Winberg blev hårt ansatt i debatten efteråt och sög tag i det ena argumentet efter det andra. När inget visade sig hålla drog hon slutligen till med den numera ­klass­iska klyschan om att det ska råda lugn och ro i djurens barnkammare. Precis så uttryckte sig nämligen den ansvariga ministern i ett land som till och med tillåter sommaravverkning av skog!

När hon ersattes av Annika ­Åhnberg öppnades åter möjligheterna till morkullejakt. Under både 1997 och 1998 återkom sommarjakten, men bara som försöksverksamhet, och när Annika Åhnberg lämnade regeringen och Margareta Winberg återinträdde var det förstås kört. En mer än sekelgammal jakttradition begravdes trots att biologiska sakskäl mot jakten saknades.

Nu finns möjlighet för en ny regering att ändra på det. Ge oss morkulljakten åter!

Socialdemokraterna svek sitt vallöfte och fråntog Svenska Jägare­förbundet delar av det allmänna uppdraget, vilket samtidigt gjorde det statliga jaktkortet 100 kronor dyrare. Illustration: Christian Larsson

6. Återlämna det allmänna uppdraget

Det så kallade allmänna uppdraget kom till 1938 som resultat av en helt ny jaktlagstiftning. Dåvarande jordbruksministern Axel Pehrsson Bramstorp räknade ut att om Jägareförbundet och dess lokalavdelningar fick ansvaret att leda jakt- och viltvårdsarbetet skulle det allmänna också kunna dra fördel av alla fri­villiga, ideella insatser ute i landet, viket bedömdes vara en förutsättning för att nå det gemensamma målet om en bättre vilthushållning.

Uppdraget skulle bekostas av jägar­na själva ­genom en särskild avgift. Ett historiskt handslag med stats­makterna hade fattats.Konstruktionen med det allmänna uppdraget har sedan varit ett framgångsrikt koncept och ­förnyats i olika omgångar. Men i början av 2021 tog det slut. Regeringen och landsbygds­minister Jennie ­Nilsson (S) fattade då ett nytt, historiskt beslut, nämligen att frånta Jägareförbundet denna uppgift. ­Delar av uppdraget skulle i stället upphandlas och ­eftersom det beräkna­des bli väsentligt dyrare att låta externa aktörer utföra jägarnas arbete måste det statliga jaktkortet samtid­igt höjas från 300 till 400 kronor.

Jennie Nilsson skyllde på EU. Det är mycket vanligt att politiker gör det. Fakta är emellertid att EU inte haft några invändningar mot vare sig Jägareförbundets ­allmänna uppdrag eller sommarjakten på ­morkulla. ­Förre landsbygds­ministern ­Sven-Erik Bucht (S) gjorde en ­klockren analys, när han konstaterade att det inte var EU som var bekymret. Det var Miljöpartiet som hela tiden drivit frågan, för så hade det varit under hans tid som minister.

En ny regering bör emellertid skyndsamt återlämna det allmänna uppdraget till Jägareförbundet.