I flera områden på Höglandet har dovhjorten gjort sin entré. Till glädje för jägare och i många fall också för markägare. Dovhjorten är ju på grund av de förhållandevis små skador den orsakar ett vilt som i lagom stora stammar accepteras av de flesta, även om skilda synsätt för all del förekommer.

Till Björköby ett par mil väster om Vetlanda kom de första dovhjortarna tillsammans med Gudrun.

– Vi tror i varje fall att det var då, i samband med stormen 2005, som ett hägn förstördes av vindfällen. Innan det hann lagas hade några hjortar vandrat ut i friheten. Med åren har de spridit sig och ökat i antal, säger Pär Nordahl som tillsammans med David Kvarnstrand håller i trådarna för det som lett fram till att man idag har något av ett dovhjortsskötselområde i trakten.

”Dovhjortsstammen växte och vi var allt fler som insåg att vi här hade en resurs.”

Fast det är kanske lite för pretentiöst att kalla det för skötselområde. Pär Nordahl betonar istället det informella samarbete som lett fram till dagens situation.

– Dovhjortsstammen växte och vi var allt fler som insåg att vi här hade en resurs. Förra våren tog vi initiativ till en studiecirkel som lockade många. Med Jägareförbundets dovhjortsbok som skrivits av experten Leif Carlström som underlag började vi studera vårt nya vilt närmare, berättar Pär Nordahl.

Det ena ledde till det andra. Allt fler jägare och markägare tyckte att det var en bra idé att samarbeta kring det nya viltet. Området växte och omfattar idag cirka 3.000 hektar, där Rödjenäs med närmare 1.000 hektar är den största gården.

Sju dov var ute på fältet när Nils Berg inventerade på Rödjenäs marker. Sex av dem kom med på den här bilden, varav en spets. Foto: Jan Henricson

Fina förhållanden

Och det är med ägaren till Rödjenäs, Nils Berg, Svensk Jakt åker den här kvällen när ett gäng dovhjortsentusiaster ska genomföra den tredje inventeringen den här våren.

Förutsättningarna synes vara perfekta. Uppklarnande med sol efter en dag med täta regnskurar över skirt gröna åkermarker borde locka hjort och rådjur i mängd ur de skyddande skogarna.

Men vad människor tycker och tror stämmer inte alltid med vad viltet gör. Så blir det också ikväll. Nils får köra länge över gårdens jordbruksmarker innan de första rådjuren visar sig.

Nils Berg är en av flera markägare och jägare som tycker det är en bra idé att förvalta dovviltet över större marker. Foto: Jan Henricson

– Men det var i alla fall alltid något. Och jag tror nog att vi ska få se dov också. De kan ha kommit ut där vi var och spanade tidigare så vi kör åt det hållet, säger han.

Jodå, Nils blir sannspådd. Längst bort i kanten på en mindre inäga går tre hjortar och betar spirande grässtrån. En titt i kikaren visar att där finns fyra till som lagt sig ner i maten.

Över 110 dovhjortar

När inventerarna återsamlas vid Björköby jaktskytteförenings klubbstuga kan de summera 28 sedda dov. Ett sms från en jägare som inte kom till samlingen gör kvällens slutsiffra till 36.

– Leif Carlström säger att man ser cirka 80 procent av dovviltet ute på fälten under sådana här vårliga inventeringskvällar. Han har säkert den erfarenheten, men det stämmer inte i våra småbrutna skogsmarker, säger Per Nordahl.

En fördel är att området är väl arronderat med naturliga hinder i tre väderstreck.

Jägarna har satt sig vid ett bord strax intill grillplatsen för att diskutera hur många hjortar man egentligen har inom området.

Per Fridell sammanfattar resonemanget.

– Med tiden får man ju en känsla genom egna iakttagelser och av rapporter man nås av. Vi håller kontakten genom sms- och mejlkedjor. Vi tror att vi har mellan 100 och 150 djur, säger han.

Höjd medelålder ett mål

En fördel är att området är väl arronderat med naturliga hinder i tre väderstreck – i väster sjön Nömmen, i norr Solgenån som hjortarna ogärna går över och i öster bildar viltstängslet längs riksväg 31 en effektiv spridningsbarriär.

– Vi har en del utvandring ändå. Särskilt märks det på handjuren, något som gör förvaltningen extra svår eftersom de kan bli skjutna på andra håll, säger David Kvarnstrand.

Att höja medelåldern på hjortarna och därmed få fler kapitala djur är en överenskommelse som träffats inom området. Man vill också att stammen ska öka i storlek, även om något antal per tusen hektar ännu inte bestämts.

– Diskussioner förekommer, det finns många förslag och vi välkomnar det. Vi är säkra på att vägen till framgång är att alla ska vilja och våga säga vad de tycker, säger David Kvarnstrand.

Alla ideella projekt behöver eldsjälar. Pär Nordahl och David Kvarnstrand håller i trådarna för det som utvecklats till samförvaltning av dovvilt över större marker i Björköby. Foto: Jan Henricson

Information och kunskap

Inför höstens jakt kom man överens om att införa en avlysningsjakt på fem kalvar. Tre av dem sköts. På det sättet kände alla inom området att de hade möjlighet att jaga dovhjort.

– Ändå tror jag att flera avstod från skott även om de hade chansen. Många ser gärna att stammen växer till ytterligare, säger Pär Nordahl.

”Området med markägare och jägare som samarbetar växer, sakta med säkert.”

Han menar att information, kunskap och diskussioner är vägen till framgång. Förutfattade meningar omger alltid en nyetablering av ett vilt. Studiecirkeln som Björköbyjägarna genomförde förra våren visar att han resonerar rätt, eftersom att man efter den enades om vissa riktlinjer för dovhjortförvaltningen.

– Det finns ett stort intresse för dovhjortarna. Jägare och markägare vi träffar i andra sammanhang vill gärna veta mer och det tillkommer marker som vill delta i vårt lilla projekt. Området med markägare och jägare som samarbetar växer, sakta med säkert, säger Pär Nordahl.

Som en centralort mellan Vetlanda, Nässjö och Eksjö ligger Björköby mitt på Höglandet.