Vi skriver den 21 september och under natten har snön fallit på de höglänta markerna nordväst om Sorsele. Det är som om någon där uppe bland molnen under natten har skakat ut florsocker ur ett gigantiskt paket.

Tjorras jaktlags marker ligger på cirka 600 meters höjd över havet, och på den höjden kommer nederbörden i form av snökristaller. När jaktlaget i det dunkla morgonljuset träffas vid det timrade vindskyddet vid bäcken, inte långt från Vindelälven några mil nordväst om Sorsele, har snöfallet upphört. Elden sprakar och lyser upp väggarna och jägarnas ansikten.

Bara tjur och kalv

Passen fördelas i eldens och pannlampornas sken. Jaktledaren Magnus Bidner:

– I dag skjuter vi bara tjur och kalv. Vi har skjutit fyra hondjur redan.

Därefter åker alla i väg mot sina pass.

Här i Sorsele är var femte jägare kvinna, vilket återspeglas också i Tjorras jaktlag. Vi har nu förflyttat oss med bil några kilometer och avverkat ett antal höjdmeter. Sofia Bidner har blivit tilldelad ett markpass vid en myr mellan Västra Lairoträsket och berget Guövddielisgielas. Vi går efter en rågång mot passet och viker sedan höger, ner mot myren.

Sofia Bidner gör en provanläggning när hon kommit fram till passet, som ligger vackert vid en myr. Foto: Lars-Henrik Andersson

Ståndskallet ekar

På passet har det bara för någon dag sedan fallit en älg.

– Jag gillar snö, är ju gammal längdskidåkare. Jag minns att det var något speciellt när första snön kom, säger Sofia på väg ut till passet.

När vi nästan är framme hörs ett ståndskall på grannmarken.

– Jag har aldrig suttit här tidigare, viskar Sofia när vi kommer fram till myren.

Hon sätter sig på stolryggsäcken och spanar ut över det snöklädda landskapet.

Studsaren har knappt hunnit laddas förrän det smäller två skott inte så långt borta. Det är grannarna som haft jaktlycka.

Älgkontakt

Tre älghundar är släppta och Sofia följer dem via sin gps. Det dröjer inte länge förrän det blir älgkontakt. Två av hundarna, en jämthund och en östsibirisk laika, får tag på älg som går ut ur området. En av älgarna sticker till och med till ett annat län, Norrbotten. Till saken hör att markerna ligger mycket nära länsgränsen och det är inte ovanligt att älgarna tar sin tillflykt till grannlänet och ett ganska otillgängligt skogsområde nära Laisälven.

Vindelfjällens Ammer, som ägs av Anette och Ronny Hedman, är trött efter dagens jakt. Foto: Lars-Henrik Andersson

Men hundarna vänder så småningom tillbaka in mot Tjorras jaktmarker. Där sammanstrålar de och får tag på en älgtjur. Det blir både ståndskall och gångstånd. På pejlen följer Sofia med spänning hur hundarna rör sig. Vi hör dem inte, men ser att gångståndet sakta går bort mot passkedjan där systrarna Marlene Bjuhr och Anette Hedman sitter. Över radion hörs att någon skymtat tjuren. Vi väntar bara på att det ska smälla vid något av passen.

Taggad

”Jag är överberedd!” skriver Marlene i ett meddelande i en chattgrupp på mobilen.

– Det är vi tjejer i laget som har en chattgrupp på Whatsapp. Vi kallar oss för Skvallertanterna, säger Sofia och ler.

Där delar de med sig av tankar, händelser och skämt under jakterna.

Tjuren passerar mellan Marlene och Anette men ingen av dem ser älgen. Här är det ganska långt avstånd mellan passen. Marlene sitter på pass 26 och Anette på pass 28. Däremellan gick tjuren och ingen jägare satt på pass 27. Kanske var det just därför tjuren valde den passagen.

Grattis till tjuren! Sofia Bidner gratulerar maken Magnus över jaktradion. Foto: Lars-Henrik Andersson

Ner från berget

Nu rör sig gångståndet mot Sofias pass. På pejlen ser vi avståndet sakta krympa och hundsymbolen kommer närmare och närmare. Skallen ekar när hundarna följer tjurens väg ner från berget. Pang!

Över radion meddelar jaktledaren Magnus Bidner, Sofias make, att älgjuren ligger.

– Han lyckas då alltid stå rätt, säger Sofia med glädje, men samtidigt i ett tonfall som att hon gärna hellre sett älgtjuren komma hela vägen till hennes pass.

”Nu hör vi skallen eka när hundarna följer tjurens väg ner från berget. Pang!”

Det visar sig senare, när vi kommer fram till skottplatsen en kilometer bort, att älgtjuren var på väg att vika norrut, tillbaka mot Östra Lairoträsket.

Jaktlaget samlas vid älgen och där berättar Marlene Bjuhr att älgtjuren passerade hennes pass på knappt 200 meter, men att hon inte såg den på grund av skogen och ett krön.

– Men det var spännande ett tag och vi har hört hundarna hela tiden, säger hon.

Klickande studsare

Hundföraren Ronny Hedman svär. Studsaren klickade när han kom in på ståndskallet.

– Den klickade tre gånger, säger han och jaktlaget samlas runt honom för att höra berättelsen.

Det skämtas och jägarna vänder ut och in på dagens jakt innan det är dags att dra upp älgen på släpvagnen för vidare färd ner mot slakthuset.

Fem av tjugotalet jägare i Tjorras jaktlag är kvinnor.

– När jag började jaga här var jag ensam kvinna, säger Anette Hedman som är gift med hundföraren Ronny.

– Jag tycker om att vara i naturen. Det är en frihetskänsla. Spänning och gemenskap. Vi har bra stämning i jaktlaget.

Efter förmiddagens jakt är det lunchpaus för Tjorras jaktlag. Foto: Lars-Henrik Andersson

Följde pappa på jakt

Jägarna i Tjorras jaktlag samlas vid lunchtid vid slakthuset. Där flår man av älgen och efteråt lagas det mat runt eldstaden.

– Jag var i tolvårsåldern när jag började följa med pappa på jakt. Jägarexamen tog jag när jag gick skidgymnasiet. Jag jagade fram till dess att vi fick vårt första barn. Då gjorde jag ett uppehåll under några år. När barnen blev större återupptog jag jakten, berättar Sofia Bidner.

Hennes pappa Håkan Lundberg jagade mycket, mest hare med stövare men han sköt även björn.

”Kan mamma kan väl jag också, och det är nog därför relativt många kvinnor i Sorsele jagar. Det går i arv.”

– Jag har smugit på flera ståndskall på björn tillsammans med pappa. Min mamma Gunilla är 73 år och jagar fortfarande. Hon var en av de första kvinnorna här i bygden som började jaga. För mig har jakten varit så naturlig, när både mamma och pappa jagat. Jag tänkte: Kan mamma kan väl jag också, och det är nog därför relativt många kvinnor i Sorsele jagar. Det går i arv. Man gör ingen skillnad på kön. Mina föräldrar tyckte bara det var roligt att jag ville följa med ut på jakt. Det föll sig naturligt att även jag skulle bli jägare. Och här i Sorsele har vi jakten och fisket runt husknuten. Det blir lättillgängligt.

Stor del av livet

För Sofia Bidner betyder älgjakten sammanhållning, en social grej, men också spänning, som i dag när ett gångstånd närmar sig och jägarna vet att en älgtjur är på benen.

Att Sorsele i jämförelse med andra kommuner har så många kvinnor som jagar tror hon även beror på att jakten är en stor del av livet i den lilla inlandskommunen. Samtidigt är JAQT, nätverket för kvinnor som jagar, aktivt. Det anordnas skyttekvällar och ibland åker de i väg till en skjutbiograf.

Delar av jaktlaget vid den fällda älgtjuren. Foto: Lars-Henrik Andersson