Hur, om alls, ska vi samexistera med vilt i tätorter?

Vilda djur skapar i allt högre grad sina habitat i stadsparker, under hustak, runt om industrilokaler, på torg och vid badstränder. Att försöka få människor och vilt att samsas om gemensamma ytor är en uppgift som i dagsläget tillfaller kommunjägaren.

Inte på fel plats

Dilemmat de handskas med är att stadsbor vill ha vilt – gärna söta ekorrar, en charmig bäver och ett rikt fågelliv. Men inte på fel plats vid fel tillfälle, såsom på järnvägen när de pendlar till jobbet, rådjur som äter tulpaner på tomten, en näktergal vars sång håller en vaken halva natten, eller aggressiva och förorenande gäss på ortens strandpromenad.

Att allmänheten gärna vill ha en guldlocksstad där vilda djur är precis lagom och på människans villkor är kanske inte förvånande. Formella direktiv i stadsförvaltning är i dag nämligen motstridiga: Å ena sidan präglas städer av biosäkerhetstänket att förhindra sanitära olägenheter. Å andra sidan ser vi hur olika intressen driver på för naturbaserad infrastruktur och gröna städer.

Navigera viltfrågor med stadsplanering

I forskningsprojektet Med Rätt att Döda undersökte vi hur kommunjägare försökte navigera viltfrågor mellan stadsplanering, allmänhetens preferenser och deras ibland bristande kunskap om vilt, samt tätortskommuner och polismyndigheter som gärna lämnade stort tolkningsutrymme hos jägaren.

Vid utryckningen, skulle man avliva djuret, försöka skrämma bort flockar, eller låta problemet vara? Under tre år följde vi med och intervjuade ett 30-tal kommunjägare runt om i svenska städer, från Malmö i söder till Skellefteå i norr, för att se hur de handskades med en viltförvaltning som fick utövas framför stadsbor.

Handskas med allmänheten

Vi fann att den största utmaningen för kommunjägare i dag är att handskas med allmänheten. Det blir allt vanligare att jägarna filmas med mobiltelefon när de är på uppdrag, och kan hamna på sociala medier som lokala Facebookgrupper:

”Det är så många goda människor som bara vill vara där för att klicka och lägga ut.”
(Jägare, Stockholm).

Om det rör sig om söta djur i kombination med icke iögonfallande avlivningsmetoder, såsom att klubba ihjäl vildkaniner, kan kommunjägaren i värsta fall vänta sig utskällning, förhindrande eller polisanmälan.

Är djuret i sig lokalt känt och omtyckt, såsom den kända svanen i Malmö, kan dess avlivning plockas upp av media nationellt.

För jägare gällde det att noga välja varför, var, hur, när och vad man avlivade eller jagade i städer, för att bibehålla en sorts social legitimitet. Att skjuta kaniner utanför ett dagis när förskolelärarna var ute med barnen krävde viss takt och is i magen.

Kommunjägarna fick bli lika skymnings- och gryningsanpassade som viltet de skulle jaga, för att inte dra till sig uppmärksamhet. De skulle vara osynliga, lite som samhällets sophämtare, samtidigt som de skulle tydligt markera vad de gjorde med västar och märken på bilen.

Obehaglig närvaro

I vissa städer kunde deras närvaro anses obehaglig:

”Ibland så står ju folk på håll och undrar vad man gör. De är nyfikna eller tycker att det är läskigt när de ser vapen eller skadade djur, så att då gäller det att informera.”
(Jägare, Upplands-Väsby)

För alla djurvänner som propagerade för räddning och rehabilitering av vilda djur som kommit på villovägar in i staden, fanns lika många invånare som hade en låg tröskel för att besväras och begära borttagning av vilt i deras närhet:

”Nån som ringer tio gånger och säger att ’Vi har ett jätteproblem’ med rabatten och så åker man dit och tittar, så har dom två kaniner då.”
(Jägare, Varberg)

Ändrar beteende

Det kanske mest förvånande för oss i forskningsprojektet var upptäckten av kommunjägarnas egna reservationer kring ett flertal av deras uppdrag. I flera fall berättade de att problemet ofta var en tidsfråga som kunde lösa sig självt, då djuren ändrar beteende olika delar av året.

”Jag försöker medvetet kanske dra lite på det, ’Ja, men jag ringer dej om några dagar’, säger jag och så kanske jag väntar ett par dagar till, för jag vet att det är ett övergående problem. […] att om tre veckor när problemen inte finns längre, då har dom ju glömt det.”
(Jägare, Göteborg)

Sanerare av ohyra

Ett antal jägare hade personliga invändningar mot att avliva specifika djur eller arter, dels för att de ansåg att när de kallas ut för att ta hand om råttor eller ormar skedde en förskjutning av kommunjägarens roll som jägare till sanerare av ohyra. Dels för att de värnade om dessa djur och ansåg folk för skjutglada – de hade existensrätt, de kunde få vara där, och ”ingen mår egentligen bra av att det ska vara helt sterilt i städerna” (jägare, Göteborg).

Ibland var lösningen att enbart lyssna på allmänhetens klagomål på ett sätt som gjorde att de kände sig hörda. Att vara psykolog.

Vill ha samexistens

Projektet visade att det finns motstridiga visioner för hur en stad ska se ut. Vissa vill ha en steril stad. Andra vill ha en blandad mångartsstad.

Jägare föreföll i regel i mitt och mellan: de ville ha samexistens, men med ordning och reda. Detta kunde omsättas i att man jagade vilt nästan med ett kommunikativt mål: att förmedla till dem var de fick och inte fick vara, hur de fick och inte fick bete sig.

Konkret sköts då djur som överträtt en överenskommelse: en älg fick inte vara folkaggressiv. Rådjur ska inte gå in på hustomter, så de jagades hårt i sådana områden, medan de samtidigt utfodrades och lockades in mot skogskanter.

Med andra ord förhandlade man med vilt dels genom att skjuta dem, dels genom att skrämma bort dem, såsom gäss på stränder. Målet kan sägas vara att upprätthålla någon form av uppförandekod mellan arterna så de kunde dela utrymmen. I Falutrakten omsatts en sådan modell för att få rådjur att hålla sig borta från stad och motorväg.

Båda vägar

Men en uppförandekod gäller båda vägar. Det som delvis kvarstår, enligt projektet, är att också ingjuta någon sorts viltetikett hos stadsinvånare: Man matar inte, man lämnar inte ut sopor. Man tar inte in vilda djur, varken i bilen eller i huset, även om man var välmenande.

En liten växande skara av volontärverksamheter kan nu göra detta, men Sverige ligger långt efter andra länder i detta.

Erica von Essen