Det var den 21 april 1920 som skogschefen Arvid Nilsson sammankallade jägarna på Hellefors bruks marker för att undersöka intresset för att bilda en jaktskytteklubb. Det kom 15 personer, klubben bildades och Arvid Nilsson valdes till ordförande. Med undantag för ett år kom han att inneha denna post fram till sin död 1937.

Hellefors jaktskytteklubb var från början just en skytteklubb men jakt och viltvårdsuppgifter kom snart att ingå i medlemskapet. Arvid Nilssons hyllade principen att en god jägare måste eftersträva skjutskicklighet och anses vara den som skapade det moderna jaktbaneskyttet. De första mästerskapstävlingarna hölls för övrigt också på Hellefors jaktskyttebana. Det var 1934.

Men Arvid Nilsson var även en föregångsman på jaktvårdens område. Han ogillade misshushållningen med den tidens älgstam och med jaktskytteklubben som bas utvecklade han en förebildlig jaktorganisation för brukets vidsträckta marker. Han såg möjligheterna och den stora nyttighet jakten kunde bli om den bara sköttes rätt. Han engagerade sig också jaktpolitiskt och var styrelseledamot i både Jägareförbundet och Örebro läns jaktvårdsförening.

Helleforsförslaget

Redan 1922 presenterade Arvid Nilsson något som kom att kallas för Helleforsförslaget. Det var ett utkast till en ny, sammanhållen jaktvårdsorganisation byggd på demokratisk grund. Via en obligatorisk jaktvårdsavgift skulle alla som jagade bli röstberättigade medlemmar i hemortens jaktvårdsförening.

Förslaget kom inte att realiseras, men idéerna levde vidare och kan i historiens ljus betraktas som embryot till den nya, moderna och genomgripande jaktlagstiftning som kom 1938.

Arvid Nilsson var anhängare av licensjaktens principer och under hans ledning skapades på brukets marker landets starkaste älgstam. Ökningen gick så snabbt att avskjutningen började släpa efter. Den första älgexplosion var ett faktum långt innan det begreppet existerade.

Jaktskytteklubben nödgades 1936 begära utsträckt licenstid plus tillstånd att fälla 50 så kallade havreälgar utöver de 100 som skulle fällas under ordinarie tid.

Det året sköts 150 älgar på brukets 165.000 hektar men samtidigt uppskattades älgstammen till 800 djur som med en 30-procentig tillväxt skulle ge bortåt 250 älgar, alltså 100 fler än vad som fälldes. Avskjutningssiffrorna fortsatte sedan att stiga tills älgstammen fått den numerär och sammansättning som kunde anses rimlig.

Åren 1940–1944 sköts sammanlagt 1.293 älgar och älgjakterna i Hällefors väckte uppmärksamhet. 1943 fick bruket även stå värd för en kungajakt. Det var Kung Gustaf V som kom på besök tillsammans med prinsarna Gustaf Adolf och Wilhelm. Vid denna första kungliga älgjakt fälldes 22 älgar, därav en av kungen själv. Kungajakterna pågick under ytterligare fyra år.

Hälleforshunden

Det var i den här miljön Hälleforshunden uppstod. Från början användes alla slags spetshundar med förmåga att ställa älg. Någon planerad avel förekom inte förrän brukets jägmästare Edvard Rådberg 1930 köpte en gulaktig blandrasspets som hette Pajo från Hassela i Hälsingland. Denne Pajo visade sig vara en sällsynt duglig ståndhund för vilken det fälldes 156 älgar. Det var smått fantastiska siffror efter dåtida förhållanden.

Finnspetstiken Akka, som ägdes av konstnären Lindorm Liljefors, parades med Pajo och kombinationen gav hanhunden Puck. Denne Puck återparades med Akka, alltså en mor-son-parning och resultatet blev Karr I.

På 1930-talet återvände till Sverige en ingenjör Appelgren, som gjort upptäcktsresor i området mellan de stora, sibiriska floderna Ob och Jenisej. Appelgren hemförde ett helt hundspann ostjak-lajkor och en av dessa, tiken Spanja, köptes av brukets skogsvaktare Martin Norman. Spanja parades med Karr I och resultatet blev de första ”riktiga” Hälleforshundarna, bland annat de berömda bröderna Pan I och Gajo.

Martin Normans Hälleforshundar blev snart kända landet över. De var medelstora spetshundar med gul färg och svart ansiktsmask och kännetecknades som hårdföra, ibland överskarpa, ståndhundar med enorm fysik och hållbarhet.

Efter Martin Norman tog Jonas Gulin i Gulsele i Västernorrland över avelsarbetet och det är mycket tack vare hans insatser Hälleforsarna kunnat bevaras i så förvånansvärt ren stam.

Hälleforshundarnas anhängare bildade 1994 en rasklubb och vid millennieskiftet blev Hälleforshunden erkänd som egen ras.

Modern förening

Förutsättningarna för Hellefors jaktskytteklubb, vars namn fortfarande stavas på det gamla sättet, har skiftat en hel del under årens lopp. Markägare har kommit och gått och skogsbolag fusionerat. Jaktskytteklubben har dock bestått och även moderniserats.

En stor förändring inträdde 1953 då medlemskapet utvidgades till att omfatta alla anställda hos det bolag som ägde markerna. Medlemsantalet ökade då i ett slag från cirka 200 till 350.

Nästa stora förändring skedde 1968. Markägaren hade nu blivit Billerud med vilket klubben tecknade ett arrende gällande all jakt inom det gamla Hellefors-blocket. Klubben blev nu helt självständig och medlemsantalet ökade till 450.

I dag har klubben 495 medlemmar och förfogar över cirka 108.000 hektar mark i Örebro och Dalarnas län samt även en mindre del i Värmlands län. De dominerande arrendegivarna är Stora Enso och Hällefors-Tierp skogar AB och markerna är i sin tur fördelade på olika jaktlag.

Ordförande är Thomas Olsson som bor utanför Kristinehamn. Han har varit medlem i klubben sedan 1989 och ordförande sedan 2012.

– Det var litet osäkert hur det skulle bli i år med Stora Enso, säger Thomas, men nyligen meddelade bolaget att man från och med jaktåret 2021 bara vill ha ett jaktarrende för varje mark och det blir alltså antingen med jaktskytteklubben eller jaktlagen direkt. Blir det jaktskytteklubben får vi i vår tur administrera underupplåtelserna med de olika jaktlagen, så att älgjakten kan ske i den organisation som redan finns och fungerar väl.

Thomas Olsson har inte någon egen hälleforshund, så för bildens skull fick han låna en av grannen. Det är Gillerhöjdens Tispa. Foto: Boo Westlund

Kronviltet ökar

Thomas Olsson har upplevt de ganska stora förändringar som skett på jaktens område.

– Jakten på våra marker är ren skogsjakt, fortsätter Thomas. Vi har mycket liten andel jordbruksmark och marginellt med vildsvin. Det som tillkommit på senare år är en del kronvilt. Den största förändringen är nedgången i antal jaktdagar på småvilt på grund av varg. Vi berörs bland annat av det så kallade Norrsjö-reviret som nu tycks ha delats i två revir. Men varhelst man släpper hund på våra marker finns det alltid risk att stöta på varg. Senaste vintern blev två hundar vargrivna, en jämthund och en ung drever. Förr hade ju var och varannan jägare en stövare eller en drever, men nu är det nästan ingen som törs släppa en hund.

– Generellt har också rådjurstillgången minskat, eftersom vi har så pass mycket varg och lodjur, men tillgången på skogsfågel är relativt god.

Trots att jägarna medvetet tagit ner älgbeståndet för att tillmötesgå skogsbrukets krav hyser Hellefors jaktskytteklubb fortsatt en hygglig älgstam. Den bedöms uppgå till åtta–tio älgar per tusen hektar i vinterstam efter jakt.