Gete Hestvik, SVA.

Harpest, eller tularemi, kan infektera och smitta ett stort antal djurslag, även människor. I en ny avhandling visar doktorand Gete Hestvik vid Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, och Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, för första gången att även muskulaturen hos smittade harar kan innehålla den bakterie som orsakar harpest, Francisella tularensis. I studier har hon även funnit att brunbjörn, järv, vildsvin och rödräv i Sverige kan bära på antikroppar mot bakterien.

Harpest är en av de vanligaste zoonossjukdomarna hos människor i Sverige, och den sprids vid direktkontakt mellan sjuka djur.

– Harpest är en komplex sjukdom som involverar ett stort antal värddjur liksom även fästingar och myggor, samt omgivande natur och vattendrag, säger Gete Hestvik i ett pressmeddelande från SVA.

Dör snabbt av smittan

Skogsharar och smågnagare är mycket känsliga för infektion av harpest. De drabbas oftast av akut sjukdom och dör relativt snabbt. Köttätare som bjrön, järv, räv och vildsvin drabbas däremot inte alls av sjukdomen, möjligen i lindrigare form. Köttätare som exponerats för harpest har också förmågan att bilda antikroppar mot sjukdomen.

Människor får vanligtvis feber, huvudvärk och illamående.

– Min studie visar att harpesten orsakar likartade, sjukliga förändringar hos fältharar, skogsharar och två undersökta större skogsmöss. Infektionen har ett snabbt förlopp med spridning till många organ och leder till en snabb död. Att bakterien även visade sig finnas i muskulaturen hos infekterade harar innebär en risk för att människor kan smittas om de skulle äta otillräckligt tillagat harkött, säger Gete Hestvik.

Kroniskt smittsamma fältharar

Undersökta fältharar har i vissa fall haft kroniska förändringar i lungor och/eller njurar. Det tyder enligt studien på en långvarig sjukdom och att fältharar därmed kan bilda reservoarer för harpestbakterien i Sverige, vilket även beskrivits i andra länder.

Sjukdomen drabbar framför allt gnagare och harar, vilka verkar vara känsligast för infektionen, men förekommer sporadiskt hos flera andra djurarter. Den finns rapporterad hos mer än 200 olika arter inkluderande fiskar, groddjur, reptiler, fåglar, däggdjur och olika typer av leddjur (insekter, spindlar med flera). I Sverige är den diagnostiserad på skogshare, fälthare, kanin, bisam, lämmel, ekorre, smågnagare, korp, fjällvråk och slaguggla.

Bland de vilda djuren ses harpest i Sverige oftast hos skogsharar, fältharar och smågnagare, vilka verkar ha hög känslighet för sjukdomen. Djur som är känsliga för harpest insjuknar en eller ett par dagar efter att de smittats. Infektionen leder ofta till en allmän blodförgiftning och vid obduktion av det döda djuret ser man framför allt vita härdar (nekroser, det vill säga vävnadsdöd) i lever, mjälte och benmärg.