Jägareförbundets ordförande Peter Eriksson sa under sitt inledningsanförande att det finns anledning att diskutera skyddsjakten, då viltet alltmer går från att vara en resurs till att av samhället betraktas som skadedjur.

Bodil Elmhagen, Jägareförbundet, och Johan Månsson, Viltskadecenter, som arrangerat dagen, tecknade en bakgrund till seminariets tema. Hur vissa viltstammar har ökat kraftigt, hur rovdjuren är på väg tillbaka. Hur viltet orsakar skador och hur viltet kommer allt närmare människor i samhällen och städer.

Gränser som tänjs

En grundläggande fråga är varför vi får dessa stora ökningar av vissa viltstammar. Ja, svarade Johan Månsson, ändrade brukningsmetoder, klimatförändringar, och att jägarna kanske inte alltid hinner med när en viltstam börjar öka är några förklaringar.

Verktyg för att förebygga skador är bland annat jakt, stängsling, skrämsel.

– Men vad gör vi om inte det här räcker till?

Johan Månsson tog grågåsen som exempel. En art som växer snabbare än vad jakten hinner med.

– Vi vill diskutera hur vi då tänjer på gränserna, hur motsättningar mellan intressen ökar, vilka verktyg som kan användas, och hur jakten blir något påtvingat istället för frivilligt, sa Johan Månsson och Bodil Elmhagen.

Inte djurens fel

Erica von Essen.

När forskaren Erica von Essen från Stockholms universitet tog över podiet lyfte hon de etiska aspekterna på skyddsjakt. Hur jakten påverkas, och hur allmänheten reagerar när oönskat vilt som är på fel plats vid fel tillfälle i samhället, ska tas bort. Frågor som håller på att undersökas i en studie.

Preliminära resultat visar att det finns gråzoner, även för invasiva arter, och att all skyddsjakt kan röra upp känslor. Något som bland annat kommunjägare vittnar om.

Jägare som intervjuats betonar att det inte är djurens fel, utan att det är människor som skapar problemen, genom sin infrastruktur och genom att interagera med vilda djur. Som exempel på det sistnämnda visade Erica von Essen en bild av en selfie som någon tagit på sig själv tillsammans med en älg.

Larm och skrämsel

Djuren lär sig. Kommunjägare som intervjuats berättar om att djur som jagas i tätorter lär sig känna igen både bil och jägare. Larm, skrämsel, avskräckande djur är alternativ till jakt, men är det så vi vill ha det, frågade Erica von Essen.

Det finns till och med diskussioner om att chippa vilda djur som uppehåller sig i närheten av människor och som kan orsaka skada, för att de ska övervakas visa satellit. Utöver det diskussioner om p-piller som en åtgärd för få mindre störningar av vilda djur.

Det finns enligt von Essen en förväntan från allmänheten att djur ska räddas och flyttas. Känslor som ökas på genom sociala medier där klipp om hur djur räddas ur svåra situationer blir virala. Hur man förenar sådant med dödliga åtgärder, är en fråga som hennes forskningsprojekt ska titta närmare på.

Samhällets sophämtare

En slutsats Erica von Essen drar är att det finns en skör balans i jägarkåren. Det finns en känsla att man vill ha uppdraget att så att säga städa upp i naturen. Men det finns samtidigt en frustration, att det finns en förväntan att jägarna ska vara någon sorts samhällets sophämtare. Utöver det är den ekonomiska ersättningen låg, och det finns en press från olika aktörer att jägarna ska agera.

– Samtidigt ska jägarna inte höras, inte ses, utan diskret i natten ta bort de djur som stör allmänheten. De ska också vara anonyma, särskilt de som arbetar med stora rovdjur, för att inte riskeras att utsättas för hot och hat, sa Erica von Essen.

Hon funderade på om jägarna tillåts att tycka att skyddsjakten är rolig, eller om det ska vara en klinisk syssla som man inte får finna någon typ av glädje i.

– Jägarnas roll håller på att förändras, och det finns anledning att hålla ögonen på det, avrundade Erica von Essen.

Skyddsjakt i jakttider

Förmiddagen fortsatte med flera föredragshållare. Ebba Henning-Planck som var projektledare för Naturvårdsverkets översyn av jakttider, berättade om processen i allmänhet, och hur man förhöll sig till skyddsjakt under arbetet.

Ebba Henning-Planck som var projektledare för Naturvårdsverkets jakttidsberedning berättade om hur man resonerat då arter förts upp på listan över sådana som får skyddsjagas på enskilds initiativ. Foto: Martin Källberg

– Behovet av skyddsjakt kommer att finnas, och vi funderade över vad som ska ingå i bilaga 4, om skyddsjakt på enskilds initiativ. Om det inte regleras i förordningen är det något som länsstyrelserna måste lägga mycket arbete på. Till exempel skyddsjakt på vissa arter på eget initiativ, sa Ebba Henning-Planck.

En förändring som genomfördes var att renodla jakten på invasiva arter. Där återfinns 18 arter som över hela Sverige får skyddsjagas på enskilds initiativ.

En annan del är jakten på arter som orsakar skador i jordbruket. Bland dem grågås och kanadagås som det redan finns allmän jakt på, men också vitkindad gås. I det fallet föreslogs att den vitkindade ska få skyddsjagas över hela Sverige.

Nya arter

Sångsvan och trana var andra arter som man funderade på ska ingå i bilaga fyra i förordningen. Då man såg att det var kraftiga ökningar av skador och krav på ekonomisk ersättning blev resultatet att arterna får jagas, under vissa förutsättningar, på enskilds initiativ.

Den art man fick flest förslag om från remissinstanserna var skarven, en fågel som väcker mycket känslor.

– Villkoren vi satte upp har tydliga kopplingar till fiske och fiskodling. Under sådana förutsättningar kunde vi föreslå skyddsjakt under hela året. I övrigt togs hänsyn till häckningstider, och avstånd till boplatser, sa Ebba Henning-Planck.

Skyddsjakten påverkar urgammal jaktetik