Publicerad 16 mars 2022 - 20:15

Rostvingad tinamo, eller pampashöna, skulle bli en svensk viltart för drygt hundra år sedan. Foto: Wikimedia Commons

En främmande fågel som skulle bli svensk

Premium

Försöken att berika vår svenska fauna med pampashöna, blev en kort parentes i viltförvaltningens historia. Detta i en tid då det fanns en tro på att förbättra viltstammar genom att introducera främmande arter.

Mina anfäders almanacka från 1913 väckte mitt intresse för ämnet. Denna för bondesamhället viktiga skrift innehöll nämligen en jakttabell för Kopparbergs, i dag Dalarnas, län.

Att jakttiden på älgoxe och ko var 15 dagar och att älgkalvar och rådjur var fridlysta var knappast förvånande. En uppgift som däremot överraskade mig, var att allmän jakt på ”tinamu” var tillåten under två höstmånader.

Eftersom det därtill fanns uppgifter om att sådana fåglar en gång fanns i mitt hemlän Dalarna, var det viktigt för mig att få veta mer om hur denna sydamerikanska fågel kommit med i den svenska jakttabellen.

 

1912 års jakttabell för Kopparbergs län (Dalarna).

I tropikerna

Tinamofåglar, tidigare kallade stubbstjärthöns, är en av de äldsta nu levande grupperna av fåglar. Det finns ett 50-tal arter som endast förekommer i Centralamerika och Sydamerika. Många arter lever i tropiska områden men några finns också i tempererade områden som har uttalade årstidsväxlingar.

Den art som redan under 1800-talet väckte intresse som lämplig att införa i Europa, var rostvingad tinamo (Rynchotus rufescens). Den har ett stort utbredningsområde, från Peru och centrala Brasilien till nordöstra Argentina. Arten är ett uppskattat jaktbart vilt i stora delar av Argentinas bördiga slättland Pampas, vilket torde ha bidragit till att arten även har benämnts ”pampashöna”.

 

Naturlig utbredning i Sydamerika av rostvingad tinamo. Karta: Wikimedia Commons

Honorna större

Enligt aktuell litteratur är fågelns längd cirka 40 centimeter och vikten knappt ett kilo. Vanligtvis är honorna något större än hanarna. Arten lever såväl på öppna gräsmarker som på odlad mark och torr buskstäpp.

Sommartid äter fågeln insekter och smådjur, medan vinterfödan utgörs av olika typer av växter, vilket kan leda till skador för jordbruket.

Fåglarnas levnadssätt uppvisar en del paralleller med hönsfåglar. Till utseendet påminner de om fasanfåglar som springer bra och vanligtvis flyger endast kortare sträckor.

 

Stora kullar

Häckningen sker på marken, där de lägger stora äggkullar som genererar väl utvecklade kycklingar. De kan lämna boet strax efter kläckningen. I ett avseende är emellertid häckningsbeteendet annorlunda än hos våra svenska hönsfåglar.

När tinamohonan värpt en äggkull får nämligen hanen ta över allt ansvar såväl för ruvningen som för att följa och skydda kullen under uppväxten. Honan har därmed möjlighet hitta en annan hane som anförtros en ny äggkull.

 

Utbredd tro

I dagens perspektiv, när vi känner till problemen med invasiva främmande arter och risken för konkurrens med befintlig fauna, är det svårt att förstå tanken med att ”berika” faunan med en sydamerikansk fågelart. Det är emellertid uppenbart att det omkring förra sekelskiftet fanns en utbredd tro på möjligheten att förbättra viltstammarna genom att introducera främmande arter.

Ett flertal sådana utplanterades i Sverige under några decennier före och efter förra sekelskiftet och i några fall lyckades man därigenom etablera viltarter som finns kvar i Sverige än idag.

 

Tinamun var långt ifrån den enda arten man gjorde utplanteringar av, man försökte introducera även andra fågelarter och däggdjur. Foto: Wikimedia Commons

Harar och kaniner

Professorerna Kjell Danell och Roger Bergström har tagit fram fakta om introduktionen av såväl tinamo som andra arter, och beskrivit flera försök att berika faunan i boken Jaktens historia i Sverige (2016).

Fältharar utplanterades på Ven 1857, medan den första framgångsrika utsättningen på fastlandet skedde 1886–1887 på ett skånskt gods. Under de följande åren sattes främst danska och tyska fältharar ut på flera platser i Skåne.

Vildkaninen är en sydeuropeisk art som efter några misslyckade försök blev etablerad i Skåne i början på 1900-talet.

 

Fler exempel

Även ett par nordamerikanska däggdjursarter sattes ut i syfte att berika faunan. Bisam utplanterades utan framgång i Stockholms skärgård 1897, men det var först ungefär ett halvsekel senare som denna gnagare etablerades i norra Sverige genom invandring från Finland.

Wapiti, även benämnd kanadahjort, infördes i Sörmland 1874 och ett fåtal djur förekom i detta landskap och Östergötland några få år in på 1900-talet.

Vad gäller fåglar hade försök att sätta ut fasaner gjorts redan på 1600-talet, men det var först i början av 1900-talet som arten etablerades mer allmänt i Sverige.

 

Moripa

En annan hönsfågel som sattes ut var moripan, som är en underart till dalripan. Den kände affärs- och bolagsmannen Oscar Dickson (1823–1897), som var bördig från Skottland, införde moripor i Göteborgstrakten 1861.

Utsättningar gjordes även på halländska ljunghedar och i sådana miljöer levde de skotska fåglarna kvar fram till slutet av 1920-talet.

 

Nordamerikansk vaktel

Även en nordamerikansk art, vitstrupig vaktel, också kallad virginsk vaktel (Colinus virginianus, på engelska bobwhite quail), väckte stort intresse. Denna art inplanterades på ett 80-tal platser i landet med start i Sörmland och på Öland.

Den virginska vakteln, som den benämndes vid den tiden, är ungefär hälften så stor som en rapphöna och dubbelt så stor som vår inhemska vaktel (Coturnix coturnix) – som övervintrar i Afrika och förekommer sparsamt i södra och mellersta Sverige.

Som ett resultat av den tidens vurm för faunaberikning förekommer den vitstrupiga vakteln än i södra delen av Europa.

 

Ur Svenska Jägareförbundets Nya Tidskrift 1900.

Som en fasan

Redan år 1900 beskrevs denna art – då kallad rödbrun tinamu – ganska ingående i Svenska Jägareförbundets Nya Tidskrift. Artikeln skrevs av en Malmöbo som var ombud för en centraleuropeisk viltexportfirma.

Där uppges att tinamun har en fasanhönas storlek, är härdig och utan tvivel skulle klara vårt klimat.

För att understryka artens god

a reproduktionsförmåga hävdas att en hona under en sommar kan lägga tre äggkullar som tre olika tuppar får ta hand om. Ur ett jaktligt perspektiv hävdas att den ”är mer löpare än flygare och lämpar sig utmärkt för jagt med fågelhund”.

Arten introducerades i Frankrike 1893 och sattes även ut i länder som Ryssland, Tyskland och Österrike.

 

45 kronor per par

I artikeln framhölls att tinamu de senaste åren hade införts på Öland och på en ö i Dalarna. Av den aktuella artikeln framgår att firman kunde hjälpa till med leverans av acklimatiserade par. Priset var 45 kronor per par (cirka 2.600 kronor i dagens penningvärde) – fritt i Wien. Det framgår inte, men man kan nog utgå från att fåglarna levererades från Österrike med tåg.

I samma tidskrift från 1901 finns en notis där det omtalas att tinamu inköpts av Älvkarleö bruk i norra Uppland. De burhållna fåglarna ”tyckes trifvas utmärkt, och synes den föda de erhålla, bestående af hvete, grönsaker och enbär, vara särdeles lämplig”.

Avsikten var att i bruksparkens ”stora burar” föda upp fåglar för utplantering.

 

Vid Ottenby

Av andra litteraturuppgifter framgår att det på Öland var vid Ottenby, på öns sydspets, som den sydamerikanska arten introducerats. En genomgång av Dalarnas Jaktvårdsförbunds tidskrift har inte gett några uppgifter om den påstådda utsättningen av tinamu i Dalarna.

Redan i mitten av 1800-talet var det emellertid en ö i Dalarna som var omtalad för att ha bra rapphönsbiotoper. Det var Sollerön i Siljan, där Gustaf Schröder beskrivit hur han och andra jägare med stående hönshundar upplevde minnesvärda rapphönsjakter. En sådan plats kan ligga nära till hands, men det är oklart vilken ö som avsågs i artikeln från år 1900.

 

Begärde jakttid

Vid Jägareförbundets årsmöte i Stockholm i mars 1901 informerade Greve C Lewenhaupt  om ”den å hans marker utplanterade amerikanska vakteln”. Han förevisade också ”uppstoppade exemplar af såväl denna fågel som af den inom landet nyinförda tinamun, hvilken jemväl med några ord omnämndes”.

Vid årsmötet beslutades ”att Jägareförbundet skulle ingå till Kongl. Maj:t med underdånig framställan om förbud mot jakt på vaktel och tinamu under den tid som rapphöns äro fridlysta”.

Det framgår med tydlighet att syftet med att begära en jakttid i första hand var att skydda fåglarna under en stor del av året. Statens kvarnar malde dock långsamt. Först 1912 beslutades det att jakt på vaktel och tinamu var tillåten 11 september till 10 november.

Jakttiden inrymde även vår inhemska vaktel som vid den tiden var relativt vanlig i slättbygder upp till Mälardalen. Denna art jagades flitigt i Medelhavsområdet, men enligt en tidig svensk ”Jagthandbok” skriven av Th. Hahr (1866) ”skjutes vakteln endast tillfälligtvis, oftast vid rapphönsjakt”.

 

Nedslående resultat

Vad gäller den betydligt större virginska vakteln och tinamun är det oklart om det fanns några frilevande fåglar när jakttiden infördes. Ett skriftligt belägg i tidskriften Fauna och Flora 1915 berättar om nedslående resultat. Virginska vaktlar utsatta i Kalmartrakten 1901 hade försvunnit sedan de fött upp kullar ett par år.

Ännu sämre tycks det ha gått för de pampashöns som i början av seklet utplanterades på Öland. Det rapporteras inte om några kullar, det sägs bara att ”äfven en art af den sydamerikanska Tinamun har en gång utplanterats vid Ottenby i ett 10-tal exemplar, men dukade under för svårigheterna”.

I nämnda tidskrifter saknas rapporter om lyckade introduktioner av tinamu. Av allt att döma kan därför konstateras att försöken att berika vår fauna med pampashöns blev en kort parentes i den svenska viltförvaltningens historia.

 

Rolf Brittas

Skribent

Svensk Jakt

webbredaktionen@svenskjakt.se

Kommentera artikeln

Vad tycker du? Här kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Du behöver skapa ett konto och logga in först.
Tänk på att hålla god ton, inte byta ämne och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.
Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort.
Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen Svenskjakt.se.

Visa kommentarer

Andra läser också

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Senaste nytt

Mest läst

Mina artiklar
Vi testar – på riktigt!
Svensk Jakts tester kan du lita på
Här kan du annonsera vapen
Annonstorget med allt från hundar till jaktvapen
Provläs Svensk Jakt digitalt
Bläddra i senaste numret
Drömjakt
Här finns någonstans att jaga
Gott från vilt
Tips på hur du lagar vilt på bästa sätt
Skriv en debattartikel
Här förs debatten i Jägarsverige

Senaste från Annonstorget

Loading RSS Feed

Läs Svensk Jakts dagliga nyhetsbrev

Samtidigt på JaktPlay

Svensk Jakt på Instagram