Det är lördagen den 2 december. Det har kommit en hel del snö och termometern visar på sex minusgrader. Dagen är vikt för rådjursjakt på Bäck utanför Ulrika i södra Östergötland. Förutom gårdens ägare Lars-Ove Fritz är det åtta passkyttar och tre inbjudna hundförare. En av hundförarna är Anders Niklasson som ska släppa sin unga petit basset griffon Vera.

Upptag och skott

Det är upplega och svårt att höra hundarna. Men redan efter några minuter har båda hundarna som släppts fått upp. Anders meddelar över radion att han tror att Vera driver och en passkytt bekräftar att hon gått förbi med ett ensamt rådjur, men att det tyvärr var på lite för långt håll.

Ett skott hörs och hundföraren Fredrik meddelar att han skjutit ett rådjur för sin hund Ivar. Vera driver i 15-20 minuter och släpper sedan och går tillbaka till Anders.

Bergskreva

I skogen är det tyst och stilla. Alla sitter och väntar på nya upptag. Sedan hörs på radion: ”Anders till Lasse, kom! Anders till Lasse, kom!” Rösten är uppskruvad. Passkyttarna undrar lite. Snart kommer svaret. Lilla Vera har ramlat ner i en tre meter djup bergskreva!

– Vera hade kommit tillbaka från sitt drev och vi fortsatte in i såten. Jag hade gått över skrevan utan att lägga märke till den. Vera var bakom mig och plötsligt hörde jag ett ljud och när jag vände mig om så var hon borta. Jag gick tillbaka och då såg jag skrevan. Den var väldigt smal och delvis överväxt med gräs, men när jag tagit bort lite växtlighet och spanade ner så såg jag henne där nere, berättar Anders.

Det blir naturligtvis en del intensivt prat över radion. Kan du nå ner till hunden? Verkar hon skadad? Anders meddelar att det inte finns en chans att nå ner till Vera i skrevan men att hon verkar ganska okey, hon står upp och viftar lite på svansen.

Oväntad hjälp

Anders ringer 112, för här behövs professionell hjälp. Klockan är nu 9.35.

I Ulrika finns en räddningsstation och de rycker genast ut. Men det finns fler som engagerar sig.

– Jag bor granne med Lars-Ove Fritz och denna förmiddag var jag ute i trädgården och stökade när Lasse körde förbi. Han stannade och berättade vad som hänt och jag ställde såklart genast upp, berättar Andreas Jonsson som jobbar som arborist. Han är inte bara en van klättrare utan har också erfarenhet av att dyka i grottor och därför inte rädd för trånga utrymmen.

Anders och Vera är en bra bit inne i skogen, i oländig terräng. Tack vare GPS så har man ändå ganska bra koll på var de befinner sig. Via radion får också Anders veta att räddningen är på väg.

– Att sedan äntligen höra röster i skogen var verkligen skönt. Jag hade ju stått där och väntat i lite över en timme och det kändes verkligen hemskt att inte kunna göra något mer än att prata högt och uppmuntra Vera bäst jag kunde, säger Anders.

Smal skreva

Sprickan i berget är verkligen inte stor. Skrevan är så trång att det inte finns en chans för räddningstjänstens personal att ta sig ner. Andreas, som är ganska slankt byggd, tror dock att han kan ta sig ner. Vant säkrar han några linor i ett angränsande träd och firar sig sedan ner med hjälp av räddningstjänstens personal. Eller klämmer sig ner är kanske mer sant. På ett ställe är han tvungen att andas ut för att komma ner lite till…

Vera står längst in i den smala sprickan. Där är det för smalt för Andreas och han försöker locka fram henne. Inget händer och Anders försöker hjälpa till med uppmuntrande tillrop. Det blir mycket ”duktig vovve” och ”fin tjej” och till slut tar Vera de avgörande stegen fram till Andreas.

Hissas upp

Vera har en väst på sig, med taggar på, och Andreas fäster en lina i den. Sakta, sakta hissas Vera upp med Andreas stödjande underifrån.

– Det var inte helt smidigt, så jag fick lyfta upp henne och det var trångt och taggarna fastnade. Även om hon satt fast i ett rep så ville jag gärna ha kontakt med hunden så att hon inte skulle bli rädd och fastna.

Efter vad som känns som en evighet syns ett rufsigt huvud över kanten och sedan är Vera på fast mark igen.

– Det var en otrolig lättnad när jag såg Vera komma upp. Hon ruskade lite på sig, men ville sedan iväg och jaga igen. Hon verkade inte skadad och inte särskilt påverkad av vad som hänt mer än hon kanske tyckte det var lite konstigt att alla skulle klappa och krama om henne, säger Anders.

Tacksam

Anders kan inte heller nog berömma Andreas för hans insats.

– Ja, det var verkligen rätt man på rätt plats. Jag vet inte hur vi skulle ha fått upp Vera utan honom. En otrolig tur att han var hemma och att han bodde så nära.

Och Andreas då? Ja, på vägen upp fastnar hjälmen så han får ta av sig den och sedan sakta åla sig upp.

– Jag har räddat en del katter som klättrat upp för högt i något träd. Det här var min första hundräddning, och det är skönt att allt gick bra.

På söndagen jagade Anders och Vera igen. Då presterade hon sitt livs bästa drev på get och kid.

Malou Kjellsson