Publicerades första gången i Svensk Jakt nummer 4/2025

Det är de sista ripjaktsdagarna i mars. Himlen är turkosblå. Fjällen vita och här och var vindpiskade barfläckar dit riporna söker sig för att äta.

Vi står på ett fjäll med en dalgång nedanför oss och därpå fler fjälltoppar. Här i Västerbotten är fjällen mer böljande och mjuka än de mer dramatiska och kantiga topparna i det norra grannlänet.

Tärnaby.

Snön är hård, nästan isig, och täckt av ett tunt lager nysnö. Hans Geibrink stannar då och då för att spana av fjällsidorna med sin gamla handkikare. Att se på honom är att färdas en bit bakåt i tiden. Förutom de gamla nötta träskidorna bär han ett par väl använda kängor. Gråa vadmalsbyxor och försvarets gamla snödräktsanorak gör att han ser ut som en genuin vinterjägare. Bättre plagg på fjället kan knappast bäras av den som söker funktionalitet till vettigt pris.

Vi passerar några kalfläckar och ser att ripor lämnat spillning efter sig. Spåren syns i snön, men i kikaren ser Hans bara tomma, snöklädda fjällsidor.

Efter några timmars jakt möter vi upp hans bror Owe som tillsammans med jaktkompisen lyckats skjuta en dalripa. Några timmar senare har vi tagit oss ner från fjället och sitter i en stuga mätta efter middagen.

Jakt för vanligt folk

Det är då Hans och Owe berättar om händelserna, som nog aldrig tidigare blivit berättade. Om hur det egentligen gick till när fjällen och nära sju miljoner hektar jaktmark öppnades för småviltsjakt för vanligt folk.

Beslutet om den ”fria fjälljakten” trädde i kraft 1993. Fram till dess gällde det i princip att ha en fin titel och goda kontakter med  länsstyrelse och dåvarande lantbruksnämnden för att som utsocknes få jaga ripa i fjällen.

Hur gick det egentligen till när fjällen öppnades upp för fler jägare? Vem fick idén?

Vi börjar berättelsen med att presentera huvudpersonerna i historien.

Owe Geibrink utbildade sig till viltmästare på 1970-talet.

– Jag var färdig med studierna 1976 och jobbade kvar ett par år på Öster Malma. Efter mellanspel i Dalarna och Västernorrland fick jag jobb som länsjaktvårdare i Norrbotten 1981. 

Blev viltmästare

Hans Geibrink gjorde en liknande resa som sin bror och utbildade sig också till viltmästare.

1979 var han färdig med studierna vid Öster Malma och efter att ha jobbat i Norrbotten och Södermanland tillträdde han 1982 en nyinrättad tjänst som länsjaktvårdare i  Jokkmokk. Det var då som intresset för ripjakt med stående fågelhund på allvar väcktes till liv hos bröderna Geibrink.

Det de en fin vårvinterkväll i en jaktstuga i Västerbottensfjällen berättar, kan i dag tyckas vara häpnadsväckande, men som då inte föranledde vare sig granskningar i media eller höjda ögonbryn från någon.

– Vi fick kontakt med en tjänsteman på dåvarande lantbruksnämnden (numera länsstyrelsen, reds. anm.) som tyckte att vi skulle få tillgång till småviltsjakten i fjällen. Vi fick var sitt årskort på all statlig mark ovan odlingsgränsen i Norrbotten. Ett så kallat myndighetstillstånd, berättar bröderna Geibrink.

– Det var många poliser och folk som jobbade på länsstyrelsen som kunde jaga i fjällen på den tiden, och folk med lite högre positioner i samhället. 

Stängt för vanligt folk

Men för ett stort antal jägare var fjällen i princip stängda. 

– Om du inte var bosatt i en fjällkommun, och inte hade en hög ställning i samhället eller kände handläggaren på länsstyrelsen eller någon annan inflytelserik person på någon myndighet, så var det näst intill omöjligt att lösa ett jaktkort på statens mark, säger Hans Geibrink.

Han tillägger att om du ansökte om att få jaga i ett specifikt område så gick ansökan till berörd sameby för yttrande, där det oftast blev avslag.

Svårt att få beviljat

Hans berättar att det fanns två slags tillstånd: ett myndighetstillstånd för personer som jobbade vid en myndighet (polisen, länsstyrelsen) samt ett jaktkort för ett specifikt område i fjällen som övriga kunde ansöka om, men som var svårt att få beviljat.

– Var du inte bosatt i en fjällkommun var det i princip omöjligt att få lösa ett jaktkort, säger Hans Geibrink. Var du ortsbo och ingick i ett älgjaktlag kunde du också få jaga småvilt inom älgjaktområdet, men huvuddelen av dessa tillstånd gällde i barrskogsområdet och inte uppe på fjällen.

I fjällkommunerna i Norrbotten fanns tidigare jakt- och fiskevårdsföreningar som via dåvarande lantbruksnämnden hade arrenderat jakt och fiske inom särskilda områden. Som medlem, och boende i kommunen, kunde du därigenom få möjlighet att jaga i fjällen.

– Därför fanns det under en period en del jägare från södra Sverige som var skrivna i till exempel Kiruna för att få tillgång till fjälljakt, säger Hans Geibrink.

I Västerbotten var inte intresset för fjälljakt, utanför fjällkommunerna, lika stort som i Norrbotten. 1987 började frågan om att se över fjälljakten väckas så smått. 

Storm förändrade allt

Parallellt med detta började Hans Geibrink samla in bakgrundsfakta bland annat om hur fjälljakt fungerade i andra länder.

Men arbetet tog inte fart på allvar. 

En snöstorm i Sitojaure mellan Saltoluokta och Kvikkjokk i de norrbottniska fjällen kom dock att förändra allt. 

– Det var så här, säger Owe och fortsätter:

– Vi var i fjällen och jagade ripa, Hans och jag. Det blåste hårt. Jag minns att jag undrade om stugan skulle stå kvar eller lyfta från stenarna den stod på. Det var med nöd och näppe vi kunde ta oss de få meterna från stugan till utedasset. 

Medan snön yrde och den hårda vinden tjöt utanför kojväggen låg bröderna på sina sängar och stirrade i taket. De hade inget annat val än att vänta ut stormen.

– Till slut tänkte jag, att här kan vi inte ligga och göra ingenting. Vi hade lite papper med oss och på dessa papper började vi skissa på hur fjälljakten skulle kunna göras mer tillgänglig för jägarna. 

Det bröderna Geibrink skrev ner – i skenet från några stearinljus, medan stormen rev och slet i både fjällbjörkar och stugknutar – var också det som kom att bli Jägareförbundets framställan till regeringen 1989.

– Det var en ganska kreativ miljö, egentligen. Jag åkte med vår skiss till Bo Thelander, förre riksjaktvårdskonsulenten, som bodde i Sollentuna norr om Stockholm, och han var med på noterna. Vi satt på natten och renskrev vårt förslag som sedan kom att klubbas av förbundsstyrelsen. Här ska också sägas att Bosses insats och arbete för att Jägareförbundets förslag hamnade på regeringens bord var ovärderligt, säger Hans Geibrink.

Den 19 december 1989 skrevs förslaget under av dåvarande ordföranden i Svenska Jägareförbundet Jan Olof Pettersson, Bo Thelander och Lantbrukarnas riksförbunds ordförande Bo Dockered.

Dåvarande jordbruksminister Mats Hellström (S) gillade dock inte förslaget, minns Hans Geibrink.

Regeringsskifte

1991 blev det regeringsskifte och då gjorde Jägareförbundet en ny framställan till regeringen med i princip samma förslag.

Nu var tongångarna från regeringen annorlunda.

Hans Geibrink har sparat utkastet som han förvarar i sitt arkiv i källaren hemma i Västerbotten. Det är en brun arkivbox i papp på vilken det står datumet ”19891219” följt av rubriken med stora bokstäver ”småviltsjakten på statens mark inom fjällområdet” följt av texten: ”ursprungsförslag och ändringar.”

Öppen för jakt

Grundprincipen i förslaget var att all kronomark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen, med undantag för nationalparkerna, skulle vara öppen för jakt efter småvilt. Och gälla alla svenska jägare oavsett bostadsort. Utländska jägare skulle även i fortsättningen få ansöka hos länsstyrelsen om att få jaga på statens mark.

Vidare står i förslaget från 1989 att jägarna bör indelas i tre kategorier: Inom kommunen boende, övriga svenska medborgare och utländska medborgare.

I förslaget fanns också en skiss på hur markerna skulle kunna delas in i olika block för att styra jakttrycket.

Resten är, som det brukar heta, historia. Riksdagen tog 1992 beslut om att upplåta statens marker ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen för småviltsjakt. 

Riksdagsbeslutet innebar att ett ord i Rennäringsförordningen ändrades, från ”jakt FÅR upplåtas” till ”jakt SKALL upplåtas”. Det är ett av de viktigaste jaktliga beslut som är tagna under 1900-talet, menar Jägareförbundet.

För svenska jägare

Regeringen och riksdagen gick dock längre i sitt beslut än vad Jägareförbundet hade föreslagit, i och med att det inte tydligt framgick att detta skulle gälla för svenska jägare. Ganska snart blev det uppenbart att intresset för att jaga i de svenska fjällen var stort även bland utländska jägare, inledningsvis främst bland norska jägare. Det blev plötsligt ”trångt” uppe till fjälls och då speciellt i början av jaktsäsongen. 

Svenska Jägareförbundet gjorde en ny framställan till regeringen som 1997 ändrade lagen till ”småviltsjakt skall upplåtas till den som är fast bosatt i Sverige” och lugnet sänkte sig åter igen över fjällen. Jordbruksverket, som är tillsynsmyndighet för bland annat jakten och fisket på statens marker i fjällområdet, anpassade sitt regelverk men gjorde på eget bevåg tillägget ”jakt får upplåtas till övriga.”

Många inblandade

Owe Geibrink är noga med att påpeka att det var många som var inblandade i att förverkliga drömmen om att öppna fjällen för fler jägare. 

Men embryot till reformen, den föddes en stormig vinterkväll i en stuga i Sitojaure.