En hjärtinfarkt fick honom att tänka till och bidrog till att han lämnade politiken. Förre landsbygdsministern Sven-Erik Bucht (S) har nu betydligt mer tid för sina största intressen: jakten, skogen och fisket.
Nu berättar han i en öppenhjärtig intervju om alla politiska turer runt bland annat fjälljakten och det kompakta motstånd han möttes av i maktens korridorer i Stockholm.

Numera har Sven-Erik Bucht gott om tid för sina största intressen: jakten, fisket och skogen. För Svensk Jakt berättar han om tiden som landsbygdsminister och de strider han fick ta för jakten. Foto: Lars-Henrik Andersson

Har gått sin egen väg

Sven-Erik Bucht är ett välkänt ansikte i Norrbotten och har nog varit en av de mest profilerade politikerna i landets nordligaste län det senaste årtiondet. Som kommunalråd i Haparanda såg han till att få Ikea till orten. Detta genom att lyckas få till stånd en träff med Ingvar Kamprad. Ett möte som även resulterade i att de blev nära vänner.
Bucht har gått sin egen väg i den norrbottniska politiken, något som kanske inte alltid setts med blida ögon av hans partikamrater inom Socialdemokraterna. Buchts folkliga framtoning och ibland politiskt okonventionella metoder skapade stundtals interna konflikter.
Men han fick uppmärksamhet och statsminister Stefan Löfven tog in honom i regeringen som landsbygdsminister efter valet 2014.
Efter den segdragna regeringsbildningen 2018 lämnade Bucht departementet, riksdagen och politiken bakom sig. Han hade också
haft en hjärtinfarkt och fått rekommendationen att ta det lugnare.
– Många dagar var det jobb från tidig morgon till sen kväll, berättar Sven-Erik Bucht, medan vi skumpar fram utefter skogsvägen i hans vita skåpbil.

Levande landsbygd

Vi är på väg från morgonens första älgpass efter ett par timmar i det höga tornet, pass 15, vid de gamla, numera igenvuxna odlingarna. Här växer nu meterhögt gräs, björk och gran. En lada har rasat ihop och ligger inbäddad i grönskan som en symbol från en svunnen tid. En tid då landsbygden verkligen levde. Det har också varit en av de frågor Sven-Erik Bucht jobbat med, att ge landsbygden förutsättningar att leva.
Under tiden vi satt på pass på morgonen hörde vi avlägsna studsarskott. Över jaktradion fick vi höra att en ung jägare lyckats fälla en älgtjur.
– Det är vid pass 22 som ligger vid en stor myr som tjuren fälldes. För 40 år sedan var jag med när det sköts en älg där. Då grovstyckade vi älgen och bar köttet över myren. Det blev fyra vändor, minns han.
Det är dit vi nu är på väg. Sven-Eriks son Per-Emil Bucht är jaktledare. Han bor inte längre kvar i Karungi, men har en stuga nära föräldrahemmet där han vistas under de intensiva älgjaktsdagarna i september. Tillsammans lastar de på bandförsedda fyrhjulingar på släpvagnarna.
– Vi måste ha band på fyrhjulingarna för att ta oss fram över de stora, blöta myrarna som vi har på markerna, förklarar Sven-Erik Bucht och drar åt spännbandet på släpvagnen.
Karungi omges av Torne älv och exceptionellt stora myrar i väster.
Karungi Jaktklubb firar det här året, 2019, tio år. Klubben har beställt orange- och gulfärgade kepsar lagom till jubiléet.

Anton Åberg hade två älgtjurar i pass och lyckades skjuta en av dem. Sven-Erik Bucht gratulerar och gläds över att det var en av jaktlagets yngre jägare som hade jaktlycka denna morgon. Foto: Lars-Henrik Andersson

Kan koncentrera sig på jakt

Jaktlaget, som den här dagen består av 23 passkyttar och två hundförare, ska fälla sju vuxna älgar och sex kalvar under höstens jakt.
– Vi skjuter endast dubbelkalv och sparar att skjuta några älgar till efter brunstuppehållet, säger Sven-Erik Bucht när vi satt oss i bilen igen.
– Det är första gången på 20 år som jag kan jaga hela älgjaktsveckan.
Efter att Sven-Erik och Per-Emil gett passkyttarna lift tillbaka över den kilometerlånga myren slår vi oss ner i septembersolen vid hembygdsgården i Karungi. På baksidan av gården står det fina slakthuset. Där håller jaktlaget på att flå tjuren. Det skojas friskt, en jägare visar en annan hur flåsnitten ska göras. Medan ett gäng flår älgen sitter ett annat gäng vi det nytillverkade utebordet och bänkarna. Där pratas det friskt om morgonens jakt. Avlägsna skratt och högljudda, gladlynta röster hörs.

Hur har tiden varit efter att du lämnade politiken?
– Jag har givetvis fått mer tid till mig själv och mer tid till att vara ute i naturen, ta hand om jordbruksfastigheten, fiska lax och sik, förbereda jakten med vilt- och naturvård. Det är jätteroliga saker att hålla på med.
Sven-Erik Bucht väljer nu bara uppdrag som han trivs med och som han tycker är roliga och stimulerande att arbeta med.
– Jag sitter i styrelsen i ett börsnoterat bolag och jobbar nu intensivt med de större skogsföretagens medverkan på världsutställningen i Dubai 2020.

Foto: Lars-Henrik Andersson

Han har inga politiska uppdrag kvar, varken lokalt, regionalt eller nationellt.
– Jag har gjort mitt inom det området. Jag är 65 år snart och har haft en hjärtinfarkt på grund av för mycket stress, berättar Sven-Erik Bucht, som fick rekommendationen av sin läkare att ta det lugnare.
– Man ska också ha omdömet att i tid dra sig tillbaka och ge plats för yngre krafter. Det är många som klamrar sig fast för länge i politiken.

Kan du sakna politiken?
– Nej, men jag följer ju vad som händer och har goda kontakter med dem som sitter i regeringen. Vill jag framföra en åsikt får jag mycket lätt tag i folk, säger Sven-Erik Bucht.

Förtur till svenska jägare

Inför valet 2014 deltog Sven-Erik Bucht i en debatt om jaktfrågor. Det var där som han sade att fjälljaktsfrågan var enkel att lösa, att det bara krävdes ”ett pennstreck.”
Kort om bakgrunden: 2006 beslutades att senarelägga jaktstarten på statens mark ovan odlingsgränsen med två veckor för utländska jägare, ett beslut som överklagades eftersom det ansågs stå i strid med EG-rätten. Men året efter, 2007, beslutade den då borgerliga regeringen att ändra rennäringsförordningen så att utländska jägare skulle kunna bedriva småviltsjakt i fjällen på lika villkor som jägare fast bosatta i Sverige.

”Det krävdes betydligt mer än ett pennstreck. Där hade jag fel.”

Sven-Erik Bucht menade dock att svenska jägare skulle gynnas och ha förtur.
– I våra nordiska grannländer gynnas de egna medborgarna vid småviltjakt och så ska det givetvis vara även i vårt land.
Men det berömda pennstrecket var inte så lätt att genomföra när han blev minister och i dag är Sven-Erik Bucht lite självkritisk på den punkten.
– Det krävdes betydligt mer än ett pennstreck. Där hade jag fel. Det fanns ett kompakt motstånd i Stockholm från tjänstemän inom regeringskansliet och lobbyister att ändra förordningen så att svenska jägare gavs förtur. Det var rena getingboet. Samtidigt fick jag skäll från jägarna att jag inte gjorde någonting för att få till stånd en ändring.
– Som jägare kände jag att jägarna borde ha backat upp mig mer i stället för att skälla på mig. Det var en tuff match, men jag klarade av det och efteråt har jag fått många rosor från jägare. Jag är mycket stolt över att vi fick till en ändring av fjälljakten för det var så orättvist det system som var innan. Rent bedrövligt. Jag pratade med lokala jägare som var tvungna att åka 10–15 mil från sina hem på landsbygden för att kunna jaga, det var inte klokt.

Starka ekonomiska intressen

Nu kan det finnas en risk att dagens system hotas om Girjas sameby får ensamrätt på jakt- och fiskerättigheterna. Frågan avgörs av Högsta domstolen.

Foto: Lars-Henrik Andersson

– Det finns ju en viss risk för det. Det vore jättesynd om det blev begränsningar för jägarna. Vi ska inte gå tillbaka till ett system som drabbar lokalbefolkningen och utestänger svenska jägare.
Sven-Erik Bucht berättar att det fanns starka ekonomiska intressen som var emot att begränsa utländska jägares möjligheter till jakt i de svenska fjällen. Han vill dock inte peka ut enskilda personer eller företag.
– Jag kände mig väldigt ensam ett tag, men jag hade bestämt mig för att jag inte skulle ge mig eftersom jag tyckte systemet var så orättvist. Det normala är ju att man får stöd av sakkunniga och juridisk expertis inom kansliet, men det fick jag inte inledningsvis i fjälljaktsfrågan.

Tog tag i vargfrågan

Sven-Erik Bucht tog även tag i den infekterade vargfrågan där juridiska överklaganden satte stopp för licensjakt på varg. Länsstyrelsens licensjaktbeslut tidigarelades och alla rovdjursärenden samlades i en och samma domstol.
– I den frågan upplevde jag att jag hade juristerna inom regeringskansliet på min sida.
En annan hjärtefråga för Bucht blev att försöka få ordning på regelverket runt funktionsnedsattas möjligheter att jaga.
Regeringen tog så småningom beslut om en ändring av jaktförordningen. Beslutet var ett resultat av att det gjorts olika bedömningar hos länsstyrelserna som beviljar dispens för funktionshindrade att jaga från till exempel fyrhjulingar. Ändringen handlade om att reglerna om vilka arter som får jagas på detta sätt ska tolkas lika i alla län.
Sven-Erik Bucht var även med om att ta fram en nationell livsmedelsstrategi där viltmat ingår. Han startade också en utredning som ledde fram till lättnader vad gäller tillstånd för åtelkameror.

Jägarnas pengar

Under hans tid som landsbygdsminister fanns det krafter som försökte komma åt jägarnas pengar som bland annat går till Jägareförbundets jakt- och viltvårdsuppdrag, det som tidigare kallades för Allmänna uppdraget.
– Jag satte stopp för de planerna, man kan inte göra så. Varenda krona som kommer in till Viltvårdsfonden kommer ju från jägarna. Vi jägare går ut i naturen, bedriver viltvård, jagar och gör trafikeftersök. Vi betalar för att få jaga samtidigt som det fanns grupper som inte betalade en enda krona, men som ville få åtkomst till de här pengarna och det hade varit väldigt orättvist om så hade blivit fallet, säger Sven-Erik Bucht.

”Varenda krona som kommer in till Viltvårdsfonden kommer ju från jägarna.”

Han är fortfarande irriterad över de grupper som försökte komma åt jägarnas pengar. På grund av debatten runt frågan tror han att en del jägare struntade i att betala det statliga jaktkortet, som en protest mot att andra grupper – till och med jaktmotståndare – skulle få del av medel ur viltvårdsfonden.
– Jakt- och viltvårdsuppdraget har skötts på ett förträffligt sätt sedan 1938, säger Sven-Erik.

Vilka krafter var det som ville komma åt jägarnas pengar?
– Jag ska inte peka ut någon enskild men visst fanns det politiska partier som hade en annan uppfattning.
(Det var Miljöpartiets miljöpolitiska talesperson Stina Bergström som föreslog att Jägareförbundet skulle fråntas det allmänna uppdraget, redaktionens anmärkning.)

Apropå Miljöpartiet, hur fungerade samarbetet inom regeringen vad gäller jaktfrågorna?
– Inom regeringen måste man vara helt överens för att ta ett beslut, är någon emot så kan den blockera ett beslut. Det kan kräva sin man eller sin kvinna för att få igenom en fråga som någon är emot, men jag är ganska envis till min natur. Många gånger kräver politiken att du står på dig. Man måste vara tuff.
Sven-Erik Bucht berättar att det kanske fanns en okunskap inom regeringen om vilken stor och betydelsefull grupp jägarna är och vilka insatser jägarna gör för viltet.
Han menar att landsbygden i dag inte har så många representanter på högsta nivå.

En lantis

Sven-Erik Bucht ser sig själv som en lantis, och blev kanske också sedd som sådan i maktens korridorer i Stockholm.
– Ja, så var det, men jag tvekade aldrig att säga att jag var en lantis. Jag gjorde det med högburet huvud och stolthet och det kanske retade en del urbana människor, säger Bucht och skrattar.
Han menar att landet behöver staden och staden behöver landet.
– Den svenska naturen tillhör folket och den svenska jakten tillhör folket. Jakten är en stor folkrörelse och vi ska vara rädda om den. Börjar någon att peta i det här då gör jag nog comeback i politiken och kommer att föra ett jädra liv.
Sven-Erik Bucht har inte kunnat hålla sig borta från hetluften. I juni valdes han till ny ordförande i Svenska Bastuakademien.
– Jag gillar ju att ha det hett om öronen, skrattar han.
Jaktdagen börjar gå mot sitt slut. Jägarna har flått av älgtjuren som nu hänger i slakthuset. Planerna för nästa dags jakt börjar smidas.

Vilket är ditt bästa jaktminne?
– Den första älgen jag fällde, en tolvtaggare, eller när jag som ung jägare fick följa med på harjakt. Sedan köpte jag mitt första hagelgevär, en enpipig Baikal för 250 kronor.
Sven-Erik kom in i jakten via sin far som jagade älg och han fick så småningom ärva en ombyggd armémauser i kaliber 6,5×55, ett klassiskt vapen i en allmogejägares händer.
Ett vapen som passar en tvättäkta lantis.

Foto: Lars-Henrik Andersson