På ett grynigt fotografi från 1860-talet står en gänglig karl. Hans blick kisar, munnen är som ett rakt kritstreck i ansiktet. Ur hans läderkaskett med uppvikt skärm tränger håret fram som blomkålsbuketter och flankerar hans bestämda ansikte.

Han är klädd i mörkt, hårt valkat ylle och med knotiga långa fingrar håller han i en enpipig mynningsladdare. Även jaktväskan som han bär tvärs över bröstet har fått följa med till fotograf J M Lindstedts ateljé i Hörby.

Vid de grova skinnkängorna vilar en spaniel vars namn vi inte känner till. Mannen är porträtterad som om han kom direkt från skogen in i ateljén. Inget konstigt för Isak Jönsson, vars väsen förkroppsligade jakten.

Isak Jönsson. Foto: J M Lindstedt/Hörby Museum

Isak Jönsson var från en fordom tid, född 1799 och död 1875. Han levde och dog i Månsköp, Äspinge socken utanför Hörby. Han växte upp i tider då jakten var fri och hyfsat oreglerad. Han var sinnebilden av 1800-talets drivna allmogejägare.

Författaren Victoria Benedictsson beskrev hans lynne och person i essän En jägare af gamla stammen (ur essäsamlingen Efterskörd, 1890):
”Jöns Isaksson hette han, och jägare var han till lif och själ; icke en söndagsjägare eller en grannlåtsherre, som aldrig bekymrar sig om ifall villebrådet förödes och dör ut, bara han sjelf får göra skott, icke en af dem,som då och då komma hem med väskan full blott för att få skryta med sin skicklighet…nej, för gubben Jöns hade jagten blifvit jordelifvets största, ja, nästan enda intresse.”

Kort och gott var Isak det vi i dag kallar en jaktidiot, en person som har fler jaktdagar än vanliga dagar på ett år. Benedictssons text kontrasterar Isak mot det hon kallar söndagsjägare och grannlåtsherrar, det vill säga de som hade jakten mer som en hobby och de fina herrar från stad och herrgård som undantagsvis bevistade skogen med bössa.

Isak satte jakten först så till den mildra grad att han endast 40 år fyllda valde att arrendera ut sin gård och sätta sig själv på undantag. På så vis slapp han oroa sig om bondens alla bestyr och kunde helhjärtat ägna sig åt jakten.

Han flyttade ut i ett enkelt torp, försakade bekvämlighet till förmån för jaktens bestyr. Det sägs att han disponerade jakten på en mils radie kring sitt hus.

Inredningen i torpet präglades av jaktens hela estetik. Över sängen spände en uppstoppad häger sina vingar, fångad precis vid skottögonblicket. På en bjälke över spisen hängde bössorna på rad, var och en med en harsvans över låset. På långväggen hängde rävskinnen i långa rader i väntan på uppköparen och i gästkammaren belamrades väggarna av fångstsaxar.

Isak Jönsson var en man av få ord, men hans ryktbarhet bland Skånes jägare var stor. Hans stuga i skogen blev med tiden en vallfärdsort för unga herrar som ville lära av den stora mästaren med de kisande ögonen. Veckovis trängde de in sig i Isaks lilla gästrum och levde likt påvra lärjungar.

Tidiga mornar ruskade Isak liv i dem med sin hemmablandade spirituosa, en slags bäsk kryddad med malört. Därefter gav de sig ut på långa jakter, och i skogen var Isak en ordkarg men befallande kung.

Gunstlingarna kunde inte förvänta sig särskilt mycket beröm och den som gjorde fel kunde snart bli avvisad och förpassad ur Isaks innersta krets.

Det som Isak är mest känd för i dag var att han nedlade Skånes sista varg i historisk tid. Denna varg sköt han 1862 i sina hemtrakter, inte långt från dagens nyetablerade revir. Några år innan detta hade han även varit med när Skånes näst sista varg sköts.

Isak var man skulle kalla en self-made yrkesjägare och pionjär inom jaktturismen i Sverige. Han anlitades av många gods för att leda deras jakter. Han fick röra sig i många fina kretsar men lät sig inte imponeras av herrgårdsliv utan förblev jaktbohemen i skogen.

Anders Lindkvist