Den växande vildsvinspopulationen har ökat riskerna för att sjukdomar ska spridas till tamgrisbesättningar. Gårdarna behöver ta hänsyn till möjliga kontakter och sjukdomar som kan finnas hos både tama och vilda djur.

I epidemiolog Linda Ernholms avhandling undersöks möjliga kontaktytor mellan vildsvin och tamgris, samt smitta i vildsvinspopulationen.

Som exempel nämns den anpassade typ av salmonella som finns hos vildsvin i vissa delar av landet, och där det finns risk för spridning till tamgris.

Ny situation

– Den stora skillnaden mot förr är att vildsvinen är så många fler. Därmed finns de närmare de gårdar där tamgris föds upp. Att det förekommer nya allvarliga sjukdomar hos vildsvin är en ny situation för Sverige. I kamerastudier kunde jag se att vildsvinen bara undantagsvis närmar sig tamgrisar. Men i och med att de ändå närmar sig uppstår en smittrisk från ett nytt håll som kanske inte prioriterats i de biosäkerhetsåtgärder gårdarna har idag, säger Linda Ernholm i ett pressmeddelande.

Åt båda håll

Nästan all grisuppfödning i kommersiellt syfte sker inomhus i Sverige. I en enkät som Linda Ernholm genomfört med grisuppfödare svarade 80 procent att de hade observerat vildsvin eller vildsvinsaktivitet i närheten av sina gårdar vid åtminstone något tillfälle under de senaste tolv månaderna.

– Det är viktigt att komma ihåg att sjukdomsöverföring mellan vilda och tama djur kan gå åt båda håll. Vildsvinens närhet till grisgårdar är en risk för sjukdomsspridning varför övervakning och biosäkerhetsåtgärder behövs. Med bättre förståelse av lokala förhållanden kan spridningen av infektioner hindras, säger Linda Ernholm, vars disputation äger rum på SLU i Uppsala den 20 september.