I tusentals år har älgen varit en del av norra halvklotets barrskogsbälte, och en viktig del av människors liv för kött, ben, horn och skinn. Till Norden vandrade älgen in efter istiden och då både söder- och österifrån. Sedan dess har detta ädla vilt varit en stor del av den nordiska jakttraditionen. Efter olika upp- och nedgångsfaser är älgen numera en del av flera länders och regioners fauna på tre kontinenter.

En älgtjur från Alaska, eller som den också benämns, Yukonälg. Foto: Vic van Ballenberghe

Nordamerika

I Nordamerika anser man att det finns fyra olika underarter: Alaska-/Yukon-, Shiras-, västkanadensisk och östkanadensisk älg.

Utseendemässigt skiljer sig Alaska-/Yukonälgen mest med sin stora kropps- och hornstorlek medan Shirasälgen står ut med sin ringa storlek.

I delar av centrala och östra Nordamerika minskar älgpopulationerna och man arbetar aktivt med att försöka ta reda på vilka orsaker som ligger bakom.

Shirasälgen är den storleksmässigt minsta av de nordamerikanska älgarna. Foto: Vince Crichton

Exempel på orsaker som diskuteras är miljö- och klimatförändringar, predation (varg, björn), angrepp av vinterfästing (winter tick, Dermacentor albipictus), infektion med jätteleverflundra (Fasciolides magna) och hjärnhinnemask (Parelaphostrongylus tenuis). Hjärnhinnemasken smittar älgen via vitsvanshjort, utan att hjorten blir sjuk.

Stammarna av vitsvanshjort ökar på många håll i Nordamerika, vilket tillsammans med parasiten kan ha negativ inverkan på älgen. Lyckligtvis finns ingen av dessa parasiter i Sverige.

På vissa håll i Nordamerika går det dock bra för älgen. Sedan några år har det etablerats populationer av älg på prärien i North Dakota, och stammen tycks öka. Älgarna där verkar leva gott i det skogsfattiga landskapet och betar i å- och bäckravinerna där växtligheten är frodig.

I de kyligare områdena i Alaska och Kanada är älgar både många och friska. Alla provinser i Kanada har älg och i USA finns den i alla till Kanada gränsande delstater och så långt söderut som i Colorado, vilket för europeiska förhållanden motsvarar södra Italien.

Mongolisk älgtjur. Foto: Mongolian museum of natural history.

Asien

Eftersom Asien och Europa hänger ihop och taigabältet sträcker sig från Norge till östra Sibirien, är det naturligt att älgen finns över i princip hela området.

De asiatiska delarna av Ryssland verkar ha gott om älg, även om korrekta uppskattningar är svåra att göra. Det finns stora lokala variationer beroende på hur bra livsmiljön är samt tjuvjakt och predation från varg och björn.

Ryssland är ett stort land, men med låg befolkningstäthet förutom i de stora städerna. Övriga delar är sparsamt befolkade, vilket gör att det är svårt att inhämta information om älgstammen.

Genetiker tvistar om vilka möjliga underarter av älg som förekommer i Asien. I de västra och mellersta delarna av Sibirien finns sibirisk älg (Alces alces pfizenmayeri).

Sibirisk älg, Alces alces pfizenmayeri.

Mongoliska älgar

De älgar som förekommer i östra Mongoliet, i nordöstra Kina och i Amurregionen i östra Ryssland, är mindre än sina artfränder på andra ställen, och verkar sällan sätta skovelhorn. Arten kallas Amurälg eller östsibirisk älg (Alces alces cameloides). Precis som prärieälgen i USA hittas älgarna i östra Mongoliet betandes i å- och bäckravinerna på grässlätterna. Kazakstan, ett stort land söder om mellersta Ryssland, hyser också älg.

Längst i öst hittar man Kamtjatka ute i Stilla Havet. En frodig och stor halvö (något större än Norrland) med gott om vilt, inklusive stora älgar, i folkmun kallade Kamtjatkaälgar. De påminner om Alaskaälgen och hittas även i de nordöstra delarna av Ryssland.

Kamtjatkahalvön i östra delen av Ryssland har en egen variant av stora älgar som liknar älgarna i Alaska.

Det finns inget officiellt världsrekord i vikt hos älg, då det i otillgänglig terräng är svårt att väga djuren. Det finns dock obekräftade uppgifter på älgtjurar från Kamtjatka med levandevikt på över 1.000 kilo, över 40 taggar i kronan och med utlägg på över 185 centimeter.

Europa

I Europa är det inte bara Norge, Sverige och Finland som hyser täta älgstammar och betydande jaktuttag. Med undantag för Danmark finns älgen i alla länder runt Östersjön.

I Baltikum är älgen ett ganska vanligt och uppskattat vilt.

Polen har haft en växande älgstam under ett antal år efter att den fredades från jakt för ett tiotal år sedan. Starkaste älgfästet står att hitta i ett större våtmarksområde i nordöstra Polen, med ett antal tusen individer.

Karta över älgens utbredning i världen. Källa: Internationella Naturvårdsunionen, IUCN.

Den starka utvecklingen i Polen har gjort att älgen även etablerat sig i östra Tyskland, samt står att finna även i Slovakien och Tjeckien i höglänta områden med mycket sly.

Vitryssland har sedan länge haft älg, liksom delar av Ukraina. Den europeiska delen av Ryssland har älg i taigaområdet, men tätheten varierar, liksom omfattningen av predation och illegal jakt.

Förutsättningar för älg i Danmark

Det rapporteras då och då om älgar som simmar över Öresund till Danmark, men dessa individer brukar dö i trafiken.

Danmarks älgar – ett naturvårdsprojekt med framgång

För ett antal år sedan exporterades ett antal älgar från svenska älgparker till ett stort hägn (cirka 5.000 hektar) på Jylland, där syftet bland annat var att de skulle förhindra slyet att ta över ett stort mossområde (Lille Vildmose). Älgarna verkar trivas, förökar sig och sätter stora horn, vilket visar att det kan finnas förutsättningar för älg i vissa delar av Danmark.

Östkanadensisk älg.

Man kan säga att det är ömsom vin, ömsom vatten för älgen i världen, men att hoppet absolut inte är ute för arten i stort. Älgen intar nya områden och trivs, men har det tufft på andra ställen. Det är viktigt att komma ihåg att älgen, precis som många andra vilda djur, har en förmåga att på sikt kunna anpassa sig till nya miljöer och utmaningar.

Jonas Malmsten