”Eftersom huvudsyftet med detta direktiv är att främja att den biologiska mångfalden bibehålls med beaktande av ekonomiska, sociala, kulturella och regionala behov, bidrar direktivet till det övergripande målet, som är en hållbar utveckling. För att upprätthålla den biologiska mångfalden kan det i vissa fall vara nödvändigt att upprätthålla eller till och med främja mänsklig verksamhet.”
Så lyder en del av EU:s art- och habitatdirektiv.

EU:s direktiv, regering och tjänstemän
Regeringen styr våra myndigheters verksamhet. Det sker i myndighetens instruktion, i årliga så kallade regleringsbrev och i särskilda beslut om uppdrag.
Regeringen får dock inte styra hur en myndighet ska tillämpa en lag eller besluta i ett enskilt ärende som rör myndighetsutövning. I Sverige får exempelvis inte ett enskilt statsråd ingripa i myndigheternas löpande arbete.
När EU:s institutioner beslutat om EU-lagar så ska Sverige följa dem. Det innebär i korthet att Sverige inte får ha en lag som strider mot EU:s regler. Svenska myndigheter och domstolar ska inte heller tillämpa en svensk lag om den går emot EU:s regler.
Rovdjursfrågorna hamnar således rätt i händerna på tjänstemännen på Naturvårdsverket. Tjänstemän är oftast väldigt kunniga och många är också experter inom olika specialområden.
Man kan ju också tycka att det borde vara så att våra myndigheter kontrolleras och används av demokratiskt folkvalda politiker. Alltså att myndighetens tjänstemän faktiskt utför det som de blivit ålagda att utföra av politikerna. Allt i allmänhetens intresse.
Problem uppstår när tjänstemän inom en organisation får för sig att gå sin egen väg. Alltså vilken inriktning man som myndighet ska ha i olika frågor.
Gällande rovdjursförvaltningen landar vi i hur tjänstemännen väljer att tolka domstolars beslut och hur man från tjänstemännens sida väljer att tolka Art- och habitatdirektivet.

Bilaga 4a
Tjänstemännen gör en ”generell bedömning” när det gäller licensjakt på varg. Bedömningen görs utefter hur de tolkar EU:s regler och inte enligt den av Sveriges riksdag beslutade förvaltningsplanen gällande våra rovdjur. En förvaltningsplan som faktiskt uttryckligen väger in och tar hänsyn till EU:s regler.
Jag antar att den ”generella bedömningen” som tjänstemännen gör, bottnar i Art- och habitatdirektivets bilaga 4a? Huvudregeln i Art- och habitatdirektivet är nämligen att det ska vara förbjudet att avsiktligt fånga och döda djur av de arter som ingår i bilaga 4a. Där ingår lo, björn och varg.
Men skyddet för arterna i bilaga 4a är inte absolut. Det finns möjligheter för Sverige att göra undantag från bestämmelserna. Vad som är ”lämpliga undantag” landar dock rätt i knät på Naturvårdsverket för bedömning.
Så länge våra stora svenska rovdjur står kvar under bilaga 4a, kommer vi då inte alltid styras av tjänstemännens bedömningar och inte av de demokratiska beslut som fattas av våra folkvalda politiker?

Förvaltningsplanen
Riksdagsbeslutet ger miniminivåer, men sätter ingen gräns för vilka antal den praktiska förvaltningen resulterar i. Riksdagsbeslutet är inget beslut om licensjakt på varg. Naturvårdsverket har dock beslutat om att vi minst ska ha ett golv på 270 vargar vilket i realiteten ger 270–385 som minsta population.
Riksdagsbeslutet kan dock rivas upp de närmaste åren om exempelvis:
1. EU kräver att Sverige ska ogiltigförklara förvaltningsplanen.
2. Naturvårdsverket obstruerar förvaltningsplanen genom passivitet.
3. Genom att politiska partier (MP och V) aktivt driver att förvaltningsplanen ska rivas upp. Exempelvis att man har det som krav i en potentiell budgetförhandling med Socialdemokraterna.

Kan det bli värre?
De senaste årens rovdjurspolitik har inte varit annat än ett fatalt misslyckande från våra styrande politikers sida. Det beror till stora delar också på ovan nämnda byråkratiska ordning och på att ett antal naturorganisationer överklagat i stort sätt varje försök till förvaltningsåtgärder. Det gäller så väl licensjakt som skyddsjakter.
Om det ska bli bättre, måste vi nog kräva att våra politiker aktivt arbetar för omförhandlingar av Art- och habitatdirektivet. Så länge inte det görs så verkar det vara väldigt svårt att genomföra en rovdjurspolitik värd namnet.

Hand upp!
Hand upp den som tror att vi kan förvalta en vargstam genom skyddsjakt och samtidigt uppfylla delen av EU:s Art- och habitatdirektiv som citerades ovan.
Fri skyddsjakt möjligtvis, men inte skyddsjakt i dagens form där de från länsstyrelsernas sida nu har mandat att bevilja skyddsjakt, men när det överklagas till Naturvårdsverket kan det avslås av tjänstemännen i Stockholm.
Det skedde ju också för ett tag sedan avseende vargangreppen i Kristinehamn. Naturvårdsverkets tjänstemäns beslut kan inte heller överklagas – och länsstyrelsens personal i Värmland står som frågetecken och vet inte hur de nu ska tolka reglerna.
Det spelar tydligen ingen roll att attackerna genomförts trots att det funnits rovdjursavvisande stängsel runt fåren eller att besiktningsmännen är helt säkra på att det är varg som är angripare. För så länge det inte finns DNA som visar att det inte är en genetiskt viktig varg så ska tydligen fårägaren betala priset.
Tyvärr är det så att politik ofta är konsten att släcka eldar som politikerna själva har anlagt.
Problemet för våra politiker är att kastrullen med mjölk som man satt över den anlagda elden håller på att koka över.

Mikael Jägare, Jaktlust.com