Vildsvinsstammen har ökat och gett oss nya och betydligt fler jakttillfällen. Björnarna har också ökat i antal och nu pratar vi om björnspecialister bland jakthundar. Det finns fler exempel. Samtidigt ser vi också jaktformer som får färre utövare. De svenska stövarraserna befinner sig i utförsbacke.
Vi kanske bör fundera över vad vi fokuserar på.
Just nu är det väldigt mycket fokus på rovdjurs­frågan, vildsvinen, jaktlagsutredningen och så förstås älgstammen – avskjutning och tillväxt. Och trätan mellan mark­ägare som vill skjuta mer älg och jägarsidan som vill ha en bra jaktbar stam.

Hamnar i skymundan
Mitt i allt detta kan jag tycka att flera av våra traditionsbundna och faktiskt kulturhistoriskt värdefulla jakt­former hamnar i skymundan. Jag tänker främst på harjakt med stövare, jag tänker på lockjakt på järpe, trädskällarjakt på skogsfågel. Kort och gott för småviltjakten en minst sagt undanskymd tillvaro i debatterna.
Mer fokus på småviltjakten alltså – och ännu mer fokus på etiken kopplat till jakt med hund.

Tema etik
I våras träffades representanter för jakthundsklubbarna för en konferens på Öster Malma. Temat var etik. Ett bra och aktuellt tema.
Hur använder vi våra jakthundar och inte minst all den tekniska utrustning som nu finns att tillgå?
Är GPS-pejlingen på hundar etiskt försvarbar i alla lägen?
Är det etiskt att stövaren ska driva minst 120 minuter på ett jaktprov?
Är det okej att jaga vildsvin med hjälp av belysning?
Vi jägare måste våga diskutera dessa känsliga ämnen, ifrågasätta det vi gör och vara öppna för förändringar.
Efter att ha följt en del jaktdebatter den senaste tiden kan jag konstatera att om inte vi jägare lyfter frågan och vrider och vänder på den – då gör någon annan det. Och det är alltid bättre att förekomma än att före­kommas.

TRÄFF!
De sämsta förslagen till en ny vapen­lag undanröjdes och hamnade i pappers­korgen.

BOM!
Att det fortfarande finns lagar och regler som försvårar för funktions­hindrade att jaga.