Likt den kultur som lyftes till dagens ljus under Metoorörelsens framtåg, lika tysta står vi jägare där efter jakten medvetna om hundarna som våldfört sig på viltet.

Skillnaden här är att djuren inte kan stå upp för sig själva, utan det måste vi göra. Vi jägare, som sett det oetiska ske, måste våga kliva fram och ta viltets parti när hunden jagat fel vilt, för aggressivt eller i för höga farter. Det sker inte varje jakt men det händer allt för ofta.

Den som tiger samtycker

Ett sådant beteende är fel oavsett vad hundföraren har för ursäkter till oss som står där bredvid som åskådare.

Även den som tyst tittar på utan att ingripa under ett övergrepp bör anses som medskyldig, enligt sunt förnuft.

Har jägarkåren idag råd med oetiska jägare i skogen? Likt mediadrev efter olämpligt publicerade filmer eller bilder kan vår trovärdighet med blixtens hastighet skjutas i sank.

Tomma värdeord

Ett förtroende bland en icke jagande allmänhet tar lång tid att bygga upp, och kan raseras för oss alla under en förmiddags jakt. Vad människor tycker är dock ett billigt pris, jämfört med vad viltet får betala de gånger de jagas av olämpliga hundar.

”Vi värnar om viltet och utsätter dem inte för onödigt lidande” är snart tomma värdeord. Det är handlingen som avgör i alla lägen.

Bör ansvaret bli tydligare utpekat för jaktledarna i lagens långa text eller ska hundförarna genomgå särskilt teoretiskt prov för att få släppa hundar efter vilda djur?

Vägen framåt går att diskutera. Huvudsaken är att ni handlar i en välutbildad och trovärdig jägarkårs anda.

Andreas Jadfalk

Örebro