Förvåningen över att de fem brukarorganisationerna valde att nobba den nya vargkommittén är svårförståelig om man följt utvecklingen över tid.
Efter ett tiotal utredningar om vargstammens storlek där varje utredning lett till ett ökat antal vargar, kan väl ändå inte Sven-Erik Bucht och Åsa Romson bli förvånade över att brukarna nu tycker att det räcker?
Svenska Jägareförbundet accepterar 150 vargar, nu finns det enligt Viltskadecenter fyra gånger så många.

Omöjlig ekvation
Jägarnas Riksförbund har som bekant en nollvision, men har accepterat att vargstammen ska uppnå gynnsam bevarandestatus. Det har vargstammen sedan länge gjort, med råge.
Samerna vill inte ha varg i renskötselområdena eftersom de redan förlorar stora delar av sin produktion till de övriga stora rovdjuren. Varg eller renskötsel, det är bara att välja. Något och är inte möjligt att få in i den ekvationen.
Fåravelsförbundets medlemmar är de som dagligen tar mest stryk, hur skulle de kunna finna sig i fler vargar?
Vad LRF anser har inte varit riktigt tydligt, men nu anser man uppenbarligen att måttet är rågat.

Lätt att förutse
Om regeringen bemödat sig med att tänka igenom dessa förutsättningar och funderat på resultatet av den förra kommitténs överenskommelse, vilken föll samman innan bläcket torkat, hade brukarorganisationernas reaktion inte varit svårt att förutse.
Naturskyddsföreningen och WWF har uttalat att man vill ha dialog och samförstånd i stället för konfrontation, och det brukar man ju säga. Men det innebär alltid att brukarna ska backa, själv backar de inte en tum.
Det är alltså bortkastad tid att diskutera med värnarorganisationerna eftersom vi har helt olika definitioner på vad samförstånd och dialog betyder.
Det som brukarna kan acceptera är att riksdagens beslut följs och tillämpas fullt ut.
Vi är inte nöjda med antalet vargar i beslutet, men i motsats till motparten accepterar vi riksdagsbeslut.
Några nya utredningar och kommittéer behövs inte för att hantera världens mest utredda och kartlagda vargstam.

Björn Isaksson
Bottnaryd