Vi har sedan flera år tillbaka tillsammans med storskogsbrukets företrädare, där även Sveaskogs representanter deltagit, fört samtal om hur relationerna mellan markägare och jägare ska förbättras.

Vi har från Jägareförbundet Västerbotten framfört olika förslag som på ett seriöst sätt tagits emot av markägarna. Delar av dessa förslag har redan börjat tillämpas, till exempel modifierade och/eller slopade fällavgifter.

Vi har från förbundets sida också förpliktat oss att tillsammans med jägarna så långt möjligt är, försöka nå de mål som fastställts enligt länets älgförvaltningsplan och de måltal som jägare och markägare har enats om i de fem älgförvaltningsgrupperna i länet.

Resultat når inte fram

Från Jägareförbundet Västerbotten måste vi tyvärr konstatera att resultatet av våra samtal inte når fram i den praktiska tillämpningen och till de som befinner sig ute i skogarna.

De som företräder storskogsbruket i den praktiska älgförvaltningen, alltså de bolagsföreträdare som möter jägarna, har en alldeles egen agenda eller andra instruktioner än de som vi serveras på våra möten?

Alla de 17.000 älgjägare, vilka är den yttersta garanten för att målen ska nås, tar faktiskt ansvar för avskjutningen och att en tredjedel av älgstammen avvecklas varje år. De gör det dessutom gratis, eller rättare sagt, de betalar för det.

Anledningen till att de gör detta är att de gjort det i generationer, de håller den jaktliga traditionen vid liv, de njuter av skogen och jakten.

Jägarna gör också det fantastiska älgköttet tillgängligt för många av våra medborgare.

Nonchalerade och överkörda

Älgjakten bygger delvis på ett ömsesidigt förhållande mellan jägare och markägare, det vill säga att båda parter behöver varandra för att älgförvaltningen ska fungera.

Detta ställer krav på både jägare och dem som är satta att praktiskt företräda storskogsbruket.

Vi måste båda ta ansvar för att hålla liv i samtalet. Dessutom måste båda parter anstränga sig för att nå acceptabla resultat där ingen part ska behöva känna att man förlorat ansiktet eller, som vi nu ofta hör från jägarhåll, att man blir totalt nonchalerade och överkörda.

För att samtalet ska fungera, behöver förhållandet mellan parterna vara värdigt och jämställt. Ogynnsamma hierarkiska maktstrukturer som historiskt genomsyrat relationen mellan storskogsbrukets företrädare och jägare, finner ingen plats i dagens moderna samhälle.

Samtalet får inte kvävas av rädsla, rädsla att förlora delar av sitt liv och sin historia.

Hör inte hemma i Sverige

Jägareförbundet Västerbotten har med oroligt öga följt det som nu händer i länet, men också ute i övriga landet.

Det vi nu ser på vissa håll är ett dysfunktionellt förhållande mellan storskogsbruket och jägare, som leder till tystnadskultur bland jägarna som inte vågar tala eller ifrågasätta tveksamma och näst intill oetiska instruktioner från storskogsbruket, av rädsla för att bli av med jaktmarkerna.

Det förekommer också hot om att om jaktlag inte fäller alla älgar man har fått sig tilldelat, då riskerar man att förlora sin mark. Marker man ibland jagat och bedrivit viltvård på i över ett halvt sekel.

En kultur där känslan finns att man riskerar att förlora sin jaktmark om man framför sina åsikter, eller inte lyckats skjuta tillräckligt många älgar, hör inte hemma i dagens Sverige.

Lägg prestigen åt sidan

K G Abramsson, ordförande Jägareförbundet Västerbotten

Jägareförbundet Västerbotten ser på detta med största allvar och kommer att verka för att samtalet fortsätter, eller kanske till och med intensifieras mellan jägare och markägare och främst då med dem som representerar storskogsbruket, på alla nivåer.

Vi i Jägareförbundet Västerbotten vill bidra till att vi gemensamt tar ansvar för en älgförvaltning som bygger på ömsesidig respekt, värdighet och samverkan.

Lägg prestigen åt sidan, låt oss samtala likvärdigt och öppet. Då, först då kan älgförvaltningen fungera.

K G Abramsson
ordförande, Jägareförbundet Västerbotten