Filmbilderna på hur fyraåriga jämthundstiken Klara kämpar för livet mot två vargar har väckt många reaktioner. Själv funderar jag i följande banor:
Löshundsjakten är fundamental för den nordiska jakttraditionen, för vår jaktkultur. Den kommer vi jägare aldrig att ge upp. Vi kommer att tvingas se fler jakthundar skadas och dödas av varg i framtiden. Det kommer att vara mycket smärtsamt för alla som mister sin trognaste kamrat, sin familjemedlem.
Men: Jakten kommer att leva vidare. Den svenska jägarkåren kommer aldrig att acceptera att tvingas avveckla sin livsstil på grund av varg.
Aldrig.
Om inte våra politiker inser det, och genom passivitet fortsätter att verka för en så gott som obegränsad tillväxt av vargstammen, så kommer vargen verkligen att vara illa ute.
Låt mig återkomma till det.

Besvärande utredning
Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht har fått en besvärande utredning på sitt bord. Hovrättslagman Charlotta Riberdahl avlossade i veckan den utredning hon i maj tillsattes att leda; en utredning som skulle ”föreslå en transparent och rättssäker processgång för överprövning av länsstyrelsens beslut om skyddsjakt och licensjakt på stora rovdjur som är förenlig med EU-rätten”.
Redan där, i utredningsdirektiven, kunde man förstås ana vartåt det skulle barka.
Pragmatiska regelverk med förankring i verkligheten tycks nämligen sällan vara förenliga med EU-rätten.
Och mycket riktigt: Utredarens förslag går i huvudsak ut på att överprövning ska ske i förvaltningsdomstol och inte, som den nu gällande ordningen föreskriver, på Naturvårdsverket.

Inferno av överklaganden
Alla som följt vargfrågan känner till det formliga inferno av överklaganden som haglade in till förvaltningsdomstolarna innan regelverket ändrades. När alla sammanslutningar som kallade sig ”miljöorganisation” gavs talerätt var det jackpot för vargvärnarföreningarna.
Dessa – såväl de mer moderata som de mer extrema vargsekterna – lyckades effektivt stoppa skydds- och licensjakter genom att överklaga. Om de hade rätt i sak spelade mindre roll. Det viktigaste, ur deras synvinkel, var förstås att utverka inhibering av jaktbesluten, så att jakterna inte kunde verkställas.
Detta sattes i system. Merparten av de beslutade jakterna blev aldrig av – och förvaltningsrättväsendet proppades igen med en uppsjö av överklaganden.
Denna ordning blev ohållbar, och löstes därför upp av ansvarstagande politiker.
Nu vill alltså utredaren återgå till det ohållbara. Låt oss hoppas att den ansvarige ministern, Sven-Erik Bucht (S), förstår konsekvenserna av förslaget. Låt oss hoppas att Bucht är klok nog – och stark nog – för att stoppa det.
Inte minst eftersom frågan redan är föremål för prövning i Högsta förvaltningsdomstolen. Att invänta det avgörandet är det minsta man kan begära.

I verklig fara
Jag påstod inledningsvis att vargen kan vara i verklig fara om stammen inte begränsas. Hur menar jag?
De lagar och regler som saknar legitimitet bland medborgarna kommer inte att följas. Ute bland den del av befolkningen som verkligen berörs av varg finns inte längre något förtroende för EU-kommissionens syn på den svenska vargstammen.
Vi har så många vargar i Sverige att det är nödvändigt att skapa en fungerande, förutsägbar, förvaltning av stammen.

Inget hot
Nedanstående kommer av vargvärnare att illvilligt tolkas som ett förtäckt hot, vilket jag redan nu kan försäkra icke är fallet. Jag ska nu bara redogöra för vad jag vet kommer att ske om vinterns licensjakt stoppas genom att överklagas i domstolsprocesser som aldrig tycks ta slut.
Utan licensjakt kommer den illegala jakten på varg att öka.
Lika olycklig som en sådan utveckling skulle vara, lika garanterad är konsekvensen detta.
Med andra ord står valet mellan legal jakt, under kontrollerade former, eller en illegal jakt utan någon som helst kontroll.
Så, hur vill du ha det, Sven-Erik Bucht?
Nu finns chansen att på allvar stå upp för landsbygden, för lantbrukare, djurägare och jägare.
Nu finns chansen att stå upp för jakthundarna, som jämten Klara.
Och, inte minst: För vargen.