Det italienska jaktsällskapet bestod av tre man med fem fågelhundar i fullt språng. Jag försökte kommunicera med dem. Förgäves visade det sig, ingen av dem talade något språk förutom italienska. Engelska fungerade inte och naturligtvis inte svenska.
Jag ska inte trötta med detaljer om deras jaktliga uppträdande men det var sammanfattningsvis hårresande.

Ripjakt en buissines
För mig ställer upplevelsen några frågor.
Ska inte svensk jaktetik och jaktkultur gälla i Sverige? Utländska jägare ändrar naturligtvis inte sitt sätt att jaga bara för att man passerar en landsgräns.
Hur kan det vara möjligt att utländska jägare får jaga utan svensk jaktguide?
Ripjakten har blivit business, där ett antal utlänningar, kanske framför allt italienare kommer i stort antal. I vissa områden dominerar de totalt.
De betyder mycket ekonomiskt för vissa bygder och det ger säkert förbättrad ekonomi för många butiker och hotell.
Men ska det ske till priset av en totalt regellös jakt.

Stötande hundhållning
Är denna fria jakt för EU-medborgare ytterligare ett bevis för den svenska flatheten i allmänhet och gentemot EU i synnerhet? Är det en mångkulturell jakt vi vill ha?
Den italienska kulturen avseende jakt och inte minst hundhållningen är stötande för många. Deras uppträdande kan naturligtvis slå opinionsmässigt negativt även mot den svenska jaktmodellen.
Svenska jaktguider behövs för att utbilda jägarna och organisera jakten på ett mera etiskt sätt. Svenska jaktguider borde vara en självklarhet för utländska jaktgäster! Den nuvarande modellen är stötande!

Kompetens saknas
Våra Stockholmsbaserade politiker och myndigheter saknar tydligen både kompetens och vilja att räta upp jaktfrågorna.
Delegera beslut och resurser till de regionala organisationerna som säkerligen kan hantera frågorna. Eller varför inte verkställa valfläsket från senaste valrörelsen att instifta en särskild jaktmyndighet.

Stig