Ett för oss på landsbygden viktigt vallöfte var att antalet vargar snarast skulle minskas kraftigt. Målet var en minskning till 170 individer, vilket var det lägsta antalet riksdagen tidigare hade beslutat om.

Nu kan vi alla, som naivt trodde att avgivna vallöften skulle hållas av den nya regeringen besviket konstatera, att det av det utställda vallöftet endast ”bidde en fingertutt”.

Länsstyrelserna, som så länge de följer Naturvårdsverkets instruktioner har fått beslutanderätten delegerad, bestämde trots regeringens tydligt uttalade önskemål om en kraftig minskning av vargstammen, att endast 36 vargar ska få fällas i fem län 2024, inom sex definierade revir.

Osäker siffra

Detta förutsätter givetvis att vargarna befinner sig inom de revir, där länsstyrelserna tror att de är. Därmed är även totalsiffran 36 vargar högst osäker.

Vi konstaterade förra vargjakten föga förvånande att vargarna flyttar på sig, ofta efter var maten råkar finnas. Då fick 75 vargar skjutas men bara 57 fälldes, eller endast 76 procent av tilldelningen, när inga vargar fanns inom ett par av de utvalda reviren.

Stort svek

Att beslutet om vargtilldelningen upplevs som ännu ett stort svek av de människor som lever på landsbygden är helt klart. Den planerade jakten kommer inte ens att stoppa den fortsatta ökningen av antalet vargar i Sverige.

De politiska följderna för landsbygdsministern Peter Kullgren och hans parti Kristdemokraterna, är inte så svåra att föreställa sig efter detta bottennapp.

Starkt negativ

Vargen har haft en ohämmad tillväxt i Sverige från 1979, när ryska gråvargar i form av det så kallade Nyskogaparet och en extra hane dök upp i Värmlandsskogarna. Med sina tre valpkullar 1983, 1984 och 1985, bildade dessa grunden för hela den vargpopulation vi har i Sverige och Norge i dag.

Vargens återkomst har haft en starkt negativ påverkan på möjligheterna, att bedriva fäbodbruk och övrig verksamhet med fårskötsel, liksom på småviltsjakt med drivande hund. En jaktform som är en varmt omhuldad nordisk tradition med mycket gamla anor.  

Utpekat område

Att etableringen av vargen skedde i just ett av de områden som Naturskyddsföreningens Projekt Varg pekat ut som lämpliga för utplantering av varg, har man försökt lansera som en ren händelse. Men den var nog mycket välplanerad – om inte vargarna på den tiden var mer läskunniga än de är i dag.

Även älgjakten med löshund är numera hotad av vargen. Älgstammen har dessutom, både på grund av varg- och björnstammens starka tillväxt och en av skogsbolagen på tok för stor hårt påbjuden avskjutning, minskat oroväckande i antal.

Detta tvingar förr eller senare vargarna att söka sin alternativa föda närmare människorna.

Uppretade yttranden

En normal reaktion från besvikna landsbygdsbor och jägare vore givetvis att nu kräva kraftiga reaktioner från sina intresseorganisationer LRF, Svenska Jägareförbundet, Jägarnas riksförbund och kanske Kennelklubben. Några uppretade yttranden kom också snabbt i media från dessa håll, men sedan blev det märkligt tyst igen.

Om inte ens den ansvarige landsbygdsministern Peter Kullgren kan förändra inställningen till frågan hos statens alla rovdjurshandläggande tjänstemän, hur ska dessa organisationer efter 40 års närmast resultatlöst opinionsbildande i vargfrågan kunna göra någon skillnad nu, undrar jag.

Trots politiska löften

Vargens existens i landet har inneburit ändlösa diskussioner och nya utredningar, ilska över svikna politikerlöften samt lögner och snömos från det kollektiv som lever på vargförekomsten.

Utöver det konflikter mellan olika grupperingar, drakoniska aktioner från ett politiserat rättssystem, avsevärt lidande och stora ekonomiska påfrestningar för många vargdrabbade djurägare och för alla skattebetalare.

Ändå kommer vi, trots långtgående nya politiska löften om motsatsen, även efter kommande vinters jakt att ha ett ökande antal vargar i landet.

Gårdagens problem

Vi kan helt enkelt inte fortsätta med detta cyniska fullskaleexperiment med befolkningen på landet och en frilevande oreglerad vargstam. Det leder käpprätt åt fanders och situationen blir svårare att lösa för var dag som går, medan vi käbblar i olika fora om gårdagens problem.

Det finns i dag krafter inom EU, som efter ökade problem med vargen på olika håll inom unionen, vill se en omklassning av vargen i bilagorna till EU:s art- och habitatdirektiv, från strikt hotad till förvaltningsbar. Detta har vi hört förr, utan att någon förändring skett.

I Frankrike säger man (fritt översatt): ”Ju mer det förändras, desto mer är det samma sak.” Det gäller uppenbart även i vårt land, åtminstone i den till synes helt olösliga vargfrågan, som oförtrutet fortsätter att orsaka högljudda svekdebatter och konflikter, ännu efter mer än 40 år.

Det känns helt absurt.

Björn Törnvall