Jag håller helt med i allt som skrevs i inlägget om själva naturupplevelsen, samt om gemenskapen som jakten ger. Men sedan kommer haken, med själva nedläggandet av bytet vilket är en finare omskrivning än dödandet. 
Viltkött går att köpa, men inte upplevelsen i att komma till ett skottillfälle. Med det menar jag att man inte skjuter på allt som rör sig. 
Tänk den härliga spänningen med ett drev som kommer närmare, men som buktar bort och kommer tillbaka och man får sin chans, eller att man upptäcker att det inte var skjutbart djur. 
Jag tror inte vi får bli så politiskt korrekta att vi inte erkänner att det finns en spänning och ett litet adrenalinpåslag när ett möjligt skottillfälle närmar sig, oavsett om man avlossar skottet eller inte. 
Det är nog det som gör det svårt att förklara varför man jagar, att det finns en viss tabu att säga som det är. Man söker spänningen att komma till ett skottläge, oavsett jaktform. 
Detta sker ju i kombination med naturupplevelsen, med en bonus i form av kött i frysen. 
Hade vi inte haft ”spänningsgenen” i oss hade vi nog nöjt oss med kamera och kikare och använt arrendepengarna i handelsboden, vilket nog gett mer kött i boxen.    

Niklas Fägersten 
Kumla