Anta att en äldre släkting hittar en gårdsrevolver efter sin man i ett dammigt arkivskåp på vinden några år efter dödsfallet. Mannens vapenskåp är borta sedan länge tillsammans med jaktvapnen, som du och din syster numera jagar med.

Det lackar på mot storhelg och den äldre släktingen är rådvill; vad ska hon göra med revolvern?

I ditt vapenskåp

Den lokala polisstationen, som otroligt nog fått vara kvar, håller stängt och hon känner sig inte bekväm med att ha tingesten hemma. Hon har ju ingen licens för den.

Klokt nog (?) tänker hon: Jag lägger den i ditt vapenskåp över helgen, där ligger den ju säkert. Hon ger sig prompt av med revolvern i handväskan och knackar sedermera på din dörr.

Vad ska du, som inte heller har licens för vapnet i fråga, göra i det läget?

Åtal för vapenbrott

Jag var för ett tag sedan privat försvarare för en klient som hamnat i ovan beskrivet läge och då valt att befria släktingen från dilemmat genom att lägga revolvern i sitt vapenskåp.

För detta belönades klienten sedermera med ett åtal för vapenbrott (av den så kallade normalgraden) för olovligt vapeninnehav. Målet kom upp i tingsrätten.

Jag talade därstädes om det samhälleligt önskvärda i att inte låta en äldre dam ha en sådan sak hemma eller behöva åka buss med den i handväskan till polisstationen. Att det i stället var bättre att se till att den förvarades säkert i några dagar, innan en person i vapenför ålder kunde leverera den på ett säkrare sätt till Polisen för destruktion.

Åklagaren talade helt kort om licenskravet och det olovliga innehavet, som vi av förklarliga skäl – fakta är fakta – inte ifrågasatt.

Kriminell horisont

Det tvistiga i målet var alltså inte vad som hade hänt. Målet handlade i stället om var den kriminella horisonten går, eller om man så vill, om social adekvans.

Var min klient, som satt en revolver i säkert förvar, verkligen kriminell på samma sätt som en annan person vilken helt saknar vapenlicenser och vapenskåp men som olovligen har en revolver i sin besittning? Kanske i ett särskilt utsatt område.

Sunt förnuft

I Sverige dömer som bekant inte bara jurister i brottmål. Nämndemännen är också domare och har enligt lag en lika betydelsefull röst per person som de rättslärda.

Normalt är en tingsrätt domför i brottmål med en lagfaren domare och tre nämndemän. Tanken är att nämndemännen ska bidra med sunt förnuft, så att inte den lagkunnige gör lagen till ett redskap för ren dumhet. Den tanken är såväl god som klok.

I tingsrätten i vårt nyss nämnda fall röstade nämndemännen mangrant för att min klient skulle frias. Ordföranden var emellertid skiljaktig och ville fälla, men för ringa vapenbrott.

Anständig utgång

Här hade saken kunnat bero. Utgången var på det hela taget anständig och statens tilltro till lagens bokstav hade kommit till uttryck genom den skiljaktiga meningen utan att den enskilde, min klient, straffades för att denne agerat förnuftigt, rent allmänt sett.

Saken var emellertid inte utagerad. Åklagaren var inte nöjd med den frikännande domen, som därför överklagades.

I hovrätten finns det också nämndemän, men de är där i minoritet. En fullsutten hovrätt består i allmänhet av tre juristdomare och två nämndemän, så även den som prövade förevarande gårdsrevolverfall.

Min klient ansågs kriminell i hovrätten och dömdes till böter för ringa vapenbrott.

Döms av likar

I många andra länder döms man av sina likar, av en jury, inte av jurister. Juristdomare ser där framför allt till att rättegången är rättvis, så att juryn får ett korrekt beslutsunderlag att grunda sin bedömning på.

Juristdomaren är där inte med och avgör om den tilltalade gjort sig skyldig till ett brott eller inte. I ett sådant system hade min klient inte varit kriminell.

Päron och äpplen

I Sverige är min klient det. Vad som än sägs, ibland befogat, i andra sammanhang om nämndemän bedömer jag att det vore förödande för svenskt rättssamhälle om man rensade ut det folkligt sunda förnuftet från rättsskipningen.

Jag vågar nämligen påstå att det är skillnad mellan jaktlag och andra beväpnade sammanslutningar, mellan jägare och narkotikaförsäljare och att man bör kunna se skillnad mellan päron och äpplen, trots att lagens bokstav inte alltid gör det.

Rättvisan ska vara blind i så måtto att den dömer folk lika oavsett titlar och annan grannlåt; den bör emellertid inte vara så blind att den går vilse så snart lite undervegetation dyker upp.

Ligger nära

Jag vågar påstå att om inte nämndemännen förstått det kloka i att inte visa den äldre släktingen på dörren för att hon skulle fira storhelgen med ett olagligt vapen i sin vård inför en stundande bussfärd till polisstation, hade det funnits en stor risk att gärningen, förvarandet av revolver i vapenskåpet, hade bedömts som ett vapenbrott som inte var ringa av de juridiskt skolade domarna.

Dessa vill inte sällan ligga så nära nämnden det går för att inte skiljaktigheterna ska förskjuta fokus i rättskipningen från själva saken till skillnaderna i synsätt mellan jurister och, om mina systrar och bröder i yrket tillåter, riktigt folk.

I trassel

Fundera lite på detta och på hur det kan gå med ens vapenlicenser om man döms för ringa vapenbrott, jämfört med om man döms för sådant brott som inte är ringa.

Du kan också fundera på om strängare straff i vapensammanhang alltid är rätt väg fram, samt om du själv kan hamna i trassel med lagen och vad du då ska ta dig till.

Bättre förberedd

Kanske kan du också fundera på om risken för att jägare polisanmäls av rovdjursjaktmotståndare med flera ökar eller minskar samt om vapenbärare allt oftare synas i sömmarna av de rättsvårdande myndigheterna.

Varför ska du fundera på allt detta? Jo, för att slumpen gynnar den förberedde. Bättre att vara beredd på det värsta än att bara hoppas på det bästa.

Jens Lindborg, advokat, f.d. rådman
Advokaterna Hurtig & Partners Bergslagen