2014 författade Naturvårdsverket landets nuvarande handlingsplan för varg. Redan då konstaterade verket att vargstammen och samtliga vargföryngringar finns i Mellansverige och att ”det innebär i nuläget alltså att mellersta rovdjursförvaltningsområdet får bära största delen av ansvaret för referensvärdet på 270 vargar vilket motsvarar 27 föryngringar.”

Verket hade också uppmärksammat riksdagens beslut för man skriver: ”För att genomföra den av riksdagen beslutade rovdjurspolitiken behöver tätheten av varg minskas i de län som har störst koncentration av vargrevir (och därmed ett stort antal vargar) så att de negativa socioekonomiska konsekvenserna av vargetableringen begränsas.”

Men tre sidor upp i samma handlingsplan hade dock Naturvårdsverket redan permanenterat vargsituationen i Mellansverige. Detta genom att besluta att det mellansvenska rovdjursförvaltningsområdet skulle hålla samtliga 27 vargföryngringar, som enligt Naturvårdsverket krävdes för att uppnå det nationella referensvärdet.

Värmland, som sedan 30 år tillbaka hade de högsta koncentrationerna av varg, blev förresten den största förloraren eftersom länet enligt verkets beslut skulle hålla minst elva årliga vargföryngringar i ytterligare fem år.

Ur Naturvårdsverkets handlingsplan för varg. Källa: Naturvårdsverket

Bakgrunden till detta var att Naturvårdsverket ansåg att län som hade färre eller inga vargföryngringar när beslutet fattades skulle heller inte få ”tag på sig några” eftersom verket inte godtar några luftföryngringar. Alltså: de områden som inte har vargföryngringar i dag kan heller inte åta sig några kommande föryngringar på papperet.

Något egentligt stöd för Naturvårdsverket tolkning har jag dock inte funnit i vare sig riksdagsbeslutet eller någon annanstans.

I den nationella handlingsplanen för varg från 2014 listar Naturvårdsverket fyra delmål som ska uppnås. Dessa är:

Delmål 1: Uppnå och bibehålla gynnsam bevarandestatus

Delmål 2: Minskade skador

Delmål 3: Ökat förtroende för förvaltningen

Delmål 4: Ingen illegal jakt

Nu, knappt fem år senare, vet vi hur det gick med den saken.

Möjligen kan vargskadorna ha minskat, jag har ärlig talat inte jämfört skadorna nu från då men kanske, kanske är vi på rätt väg.

Men för att ta reda på hur det gick med övriga tre delmål behövs ingen djupare analys. De kan sammanfattas med ett ord: Fiasko.

Gå till dig själv och ditt arbete. Om du misslyckas med att nå åtminstone tre av fyra uppsatta mål. Hur skulle du och dina arbetskamrater agera då? Skulle chefen agera? Och skulle ni därefter till exempel göra en analys om varför målen inte uppnåddes och försöka förändra något i syfte att uppnå de uppsatta målen i det fortsatta arbetet?

Jag tror det.

Men när det nu åter är dags för Naturvårdsverket att skapa en ny nationell handlingsplan för varg som ska gälla till 2024 är jag inte lika säker på att någon djupare felsökning har gjorts. För i ett första steg i det pågående arbetet har Naturvårdsverket beslutat att höja referensvärdet, golvet, till 30 vargrevir. Inget län har flaggat för att de vill ha fler vargar så redan där tycks verket gira åt fel håll.

Men nu tänker du kanske att Naturvårdsverket i alla fall kommer att lyssna till riksdagsbeslutet och faktiskt minska vargstammen där den är som tätast.

Men… nej.

Eftersom det fortfarande inte finns några vargföryngringar utanför Mellansverige och Naturvårdsverket fortfarande hävdar att områden inte kan ta på sig några luftföryngringar kommer det här betyda att vargstammen tillåts växa ytterligare i de län där stammen sedan 35 år tillbaka är som tätast. Värmland och länen där intill ska alltså bära en än tyngre vargbörda i ytterligare fyra år.

Det här uppmärksammas också av länsstyrelserna i det mellersta förvaltningsområdet som i ett brev till Naturvårdsverket skriver: ”För att målsättningen om minskad täthet av varg i mellersta förvaltningsområdet ska kunna uppnås fordras en ökning av antalet vargföryngringar i norra och södra förvaltningsområdena”.

Jag förstår länsstyrelsernas frustration gentemot Naturvårdsverket. För det här är precis tvärt emot den rovdjurspolitik som Sveriges riksdag beslutade om den 10 december 2013.

När ser våra folkvalda politiker till att tjänstemännen på sina myndigheter arbetar med och genomför den politik som politikerna själva beslutat om?

När ser politikerna till att rovdjurspolitiken faktiskt blir sådär tydlig, förutsägbar och regionalt styrd som de faktiskt beslutat om den där decemberdagen för snart sex år sedan?