Jag gnuggade ögonen och trodde mig först ha läst ett inlägg av någon från de så kallade värnarorganisationerna (läs: jaktmotståndare) innan jag insåg att det var till synes duktiga och erfarna jägare som brustit ut i ett samfällt moraliskt upprop. Intressant, tänkte jag, nyfiken över vilka argument som talade emot en förlängning av toppjakten.

De faktabaserade argumenten lyste dock med sin frånvaro. Här blandades känslor, missunnsamhet, en liten skvätt ekologi med en massa tyckanden. Det blandades inte bara äpplen och päron, här pratar vi om en hel fruktsallad med allehanda tropiska, färgglada frukter. En av de exotiska frukterna handlade om risken att skjuta avelstuppar. Sådan forskning skulle jag gärna vilja ta del av, om nu någon sådan existerar vill säga.

Samtidigt är det fritt att tycka till om våra jakttider och jag respekterar de med tydliga åsikter, och det är bra att vi jägare diskuterar och debatterar, inte minst jaktetik.

Men låt oss tala fakta.

Vad vi faktiskt vet.

Javisst; man kan alltid luta sig mot ”att jag har minsann jagat i 35 år och under mina år så har…” Ja, så kan man resonera. Det kallas för en empirisk studie, byggd på en (1) jägares upplevelser.

Jag vill dock använda mig av de fakta som tagits fram genom åren.

Appropå det här med risken att skjuta ”avelstuppar”, säger tjäderforskaren Eric Ringaby att han under alla år aldrig stött på att en höna haft obefruktade ägg. ”Tuppar verkar det alltså alltid finnas.”

Det finns även en studie om tjäderns ekologi gjord av Kjell Sjöberg och P-A Åhlén. Studien gjordes i Tärnabyområdet, Storuman och Åsele samt på några platser längre söderut i landet.

I studien tittade man bland annat på jaktens effekter på populationen. I studien försågs cirka 500 tjädrar med sändare som pejlades. Slutsatsen var tydlig. Predatorer orsakar störst dödlighet. I Åseleområdet dödade kraftledningsgatorna ungefär lika många tjädrar som jägarna. Men det var ändå bara en bråkdel mot vad rovdjuren dödade.

Det man också såg i studien var att tjädern flyttar på sig. Det fanns säsongsförflyttningar på upp till nästan nio mil. Det som också kan konstateras är att tjädern, framför allt i kycklingstadiet, är beroende av blåbärsris och mätarlarven. Här kommer skogsbruket, som kan påverka tjäderns habitat, in i bilden.

Summeras studien så kan den kokas ner till några viktiga saker: Jägarna har en försumbar inverkan på tjäderns dödlighet. Vill vi bedriva viltvård: satsa på predatorjakt och verka för ett skogsbruk som tar hänsyn till viltet.

Vi pratar också om en jaktbar yta på tjäder och orre på cirka 35 miljoner hektar. Antag att vi på den ytan har 1.000 duktiga toppfågeljägare. Det innebär en jägare per 35.000 hektar. Norsk jaktstatistik säger att det krävs en vecka för den ”konditionsstarka” medeljägaren att där fälla en tjäder.

Jägareförbundet ser heller ingen anledning att säga nej till en förlängning av toppjakten och hänvisar till att jakten med bred marginal avslutas innan orrens och tjäderns häckningsperiod.

I Naturvårdsverkets jakttidsförslag konstateras också att det jaktliga uttaget för tjäder är cirka 3 procent och för orre cirka 11 procent av populationsstorleken.

Jag ringde även upp P-A Åhlén för att fråga vad han tycker om en förlängning av toppjakten.

Hans svar: ”Toppjakten är en av de mest underutnyttjade jaktformerna vi har. Den är fruktansvärt outnyttjad sett till antal hektar jaktmark och den populationstäthet tjädern har. Jag har suttit väldigt många timmar i helikopter i januari månad i samband med märkning och flygräkning av älg och sett mycket tjädertuppar men aldrig någon toppjägare. Vi pratar här om miljontals hektar jaktbar mark och ett fåtal jägare. En sann toppfågeljägare tror jag välkomnar en förlängning av toppjakten, det har bara positiva effekter, inte minst på folkhälsan. Rimligtvis är det en större areal inom tjäderns utbredningsområde där januarijakt är tillåten som inte nyttjas för toppjakt än vad som faktiskt nyttjas. Det torde vara unikt jämfört med andra jaktformer.”

Hur min egen toppjakt gick i år? Inte en enda tjädertupp fälld, trots att jag ser mig som en konditionsstark medeljägare, men så blev det bara totalt en veckas toppjakt detta år så den norska statistiken verkar stämma.

Det är inte bara att åka ut på skidor och skjuta en tjädertupp eller orrtupp, särskilt inte på magra, till synes öde marker.

När det är sämre skogsfågelår tenderar antalet jägare och därmed antal mantimmar i skogen att minska.

Vi ska vara frikostiga med beröm och unna våra jaktkamrater framgång. Vi ska inte sänka oss till att tänka att en förlängning av toppjakten kanske gör att någon mer än jag lyckas. Att jag plötsligt kanske inte längre är herre på täppan.

Det kan vi gärna diskutera. Hur vi förhåller oss till missunnsamhet och ren och skär kannibalism inom jägarleden. Den diskussionen är, tycker jag, viktigare än om vi får möjlighet att nöta ytterligare några ändlösa kilometer på norrländska myrar på skogsskidor med studsaren på ryggen, två veckor in i februari.

Som jag läste någonstans, det är när felaktiga mantran blir falska sanningar som vi binder ris åt egen rygg.

Skitjakt på er!