I onsdags var MP-språkröret Åsa Romson ute i öppen konflikt med S-försvarsministern Peter Hultqvist. Frågan gällde då om man ska utreda återinförandet av värnplikten.
Igår kom Naturvårdsverkets besked om vargjakten, vilket innebär att det i några län kommer att kunna bli vargjakt i vinter.
Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) var tydlig: Regeringen har fullt förtroende för att Naturvårdsverket fattat ett bra beslut i frågan.
Miljöminister Åsa Romson kunde dock inte hålla sig, utan var tvungen att öppna ytterligare en konfliktyta inom den regering hon själv – i rollen som vice statsminister – är med och ansvarar för.

För alla som anser att vargjakt är en naturlig del i förvaltningen av denna rovdjursart – något som i grunden inte är märkligare än att vi har förvaltande jakt på andra viltarter – var landsbygdsministerns besked ett välkommet sådant.
Regeringen agerar i enlighet med riksdagsbeslutet om rovdjuren.
Den som minns turerna för ett knappt år sedan kan dra sig till minnes att Socialdemokraterna och Allianspartierna inte var särskilt långt ifrån att nå en uppgörelse i rovdjursfrågan.
Nu blev det ingen sådan uppgörelse, inte fullt ut. Prestige och/eller valstrategiska överväganden kom i vägen.
Men i praktiken skiljer det inte särskilt mycket mellan S-linjen och Alliansens linje, den som riksdagen antog i december förra året.
Alltså: S anser att den nuvarande regeringen ska agera i enlighet med detta riksdagsbeslut.

Det vilar samtidigt något smått desperat över gårdagens utspel om vargjakten från Åsa Romson. Det antyder att MP tvingats släppa vargjaktsfrågan. Att utspelet ändå görs är enbart för att tillfredsställa MP:s allra hårdast vargkramande väljare.
Med tanke på MP:s linje före valet måste Romson offentligt visa att hon ”står upp för vargen” – för att undvika en svekdebatt. Alltså tydliggör hon hellre en spricka inom regeringen för att därmed kunna två sina händer.
Kanske ett nödvändigt agerande för Romson och MP, men synnerligen pinsamt för regeringen som helhet.

Historiskt sett har pragmatism, inte dogmatism, varit en mycket viktig beståndsdel i Socialdemokraternas framgångsrecept.
Miljöpartiets historia är kortare, och deras attraktionskraft på väljare har snarast legat i att man alltid varit i opposition.
De har spelat rollen av en ständig underdog som alltid kunnat ”säga sanningen”.
De har spelat rollen av rebellen som kämpar för ”det goda”.
Dessa roller är betydligt svårare att spela när man sitter i regering.
Då måste man ibland kompromissa och göra avkall i vissa frågor.
Det håller miljöminister Åsa Romson och hennes parti nu på att upptäcka.