Den har länge betraktats som en ostoppbar naturkraft – urbaniseringen. Att staden utgjort den norm kring vilket allt i vår tillvaro kretsar.

Ser vi nu en begynnande förändring?

Valen av 2019 års Augustprisvinnare fick åtminstone mig att tänka så.

Priserna i de tre kategorierna (årets svenska skönlitterära bok, faktabok och barn- och ungdomsbok) gick till böcker som på olika sätt handlar om allt det där som inte är staden. Landsbygden, om vårt – människans – förhållande till och plats i naturen. Marit Kaplas Osebol, Patrik Svenssons Ålevangeliet och Oskar Kroons Vänta på vind.

Den förstnämnda, Osebol, är namngiven efter författarens hemby vid Klarälvens strand i norra Värmland. Boken bygger på intervjuer med 42 personer, huvuddelen av byns invånare. Ur detta material har Kapla destillerat fram en sorts lyrisk intervjubok, där byborna får ge sina vittnesmål, sina berättelser, med sina ord, på sin dialekt.

Det är jordnära, det är levande, det är allmänmänskligt. Och det är bra.

”Talet om platsen speglar både smärtsam förändring och oviss framtid. Glesbygdens och världens öden gestaltas genom livet i en värmländsk by”, skriver Augustprisjuryn i sin motivering.

Här är jakten en naturlig del av tillvaron. Men här finns också den uppgivenhet som uppstår när jobb försvinner och skolor läggs ned. Insikten om att det gemensamma – staten – tagit sin hand ifrån denna plats. När det inte finns pengar till sjukvård och omsorg, men vargen får kosta hur mycket som helst.

Samtidigt finns det en obändig motståndskraft i landsbygden. Ett jävlar anamma, en förmåga att själv lösa problem.

Den skildringen är väl känd för Svensk Jakts läsare.

Men genom litteraturen kan nu, som i fallet Osebol, dessa berättelser nå ut till en bredare allmänhet. Till de urbana trendsättarna och opinionsbildarna. Som förhoppningsvis börjar tänka till.

Jag tror att det har börjat ske.

Den tidigare helt oreflekterade stadsnormen, alltså att staden och dess invånare är måttstocken för allt och alla, börjar ifrågasättas. Det finns många samverkande faktorer här, men det är ett faktum att det i dag förs en livlig diskussion om vad Sverige egentligen är. Sverigebilden, så att säga.

Hur fungerar vårt land, egentligen? Den diskussionen leder också automatiskt vidare till frågan om vad vi vill att vårt samhälle, Sverige, ska vara i framtiden.

En sådan diskussion kan omöjligen föras utan att se det som för många av Svensk Jakts läsare varit självklart i alla tider: att lösningarna på alla våra svåraste frågor inte enbart står att finna i staden.

Mycket kan sägas om klimatfrågan, men ett är säkert: Den intensiva debatten har medfört att fler tvingats sätta sig in i, och reflektera över, vårt sätt att leva i stort – och specifikt kring brukandet av naturen.

Att fler människor inser vad detta innefattar, hur det går till och dess absoluta nödvändighet för vår arts fortsatta existens, kan aldrig vara negativt.

För oss som jagar är det således ett gynnsamt utgångsläge. Ju fler som förstår sambanden, desto fler inser att jakten inte är en del av problemet, utan en del av lösningen: Hållbart skördande av naturens överskott är en förutsättning för mänskligt liv.

Vi har fakta på vår sida, helt enkelt.

Vi befinner oss i decenniets absoluta slutskede. När nyårsklockorna ringer ut 2019 är det inte bara ett nytt år som väntar. Det är ett nytt årtionde.

En ny horisont, med nya möjligheter och problem, breder ut sig framför oss.

Min förhoppning är att vi vid nästkommande decennieskifte, om tio år, kan konstatera att landsbygden då är en än viktigare och mer levande del av den samhälleliga debatten.

Att landsbygden tar större plats och ges mer utrymme. Att fler har kommit till insikt om våra näringars nödvändighet.

Att fler har funnit sin plats i att leva nära naturen. Med jakten.

Det, tror jag, är en bättre värld att leva i.

Gott nytt år – och gott nytt årtionde!