Han skriver: ”Att hon deltog i beslutet att bland annat ekorren fridlystes under hennes tid på Naturvårdsverket, motiverar hon med att de djur som sköts inte togs tillvara. Även jag anser att det vi jagar ska vi ta tillvara som mat, skinn eller för annat ändamål. Annars ska vi avstå.”
Menar vår valberednings ordförande att vi inte ska få jaga ungrävar på sommaren? Kråkfågel i mars? Varg om de blir för många? Listan kan göras hur lång som helst.
En företrädare för Jägareförbundet och även dess valberedning borde vara så påläst vad gäller den svenska jaktens historia, att man inte förfäktar en sådan åsikt.

Krasch och explosion
Självklart är det helt okej, för att inte säga nödvändigt, att ha beståndsreglerande jakt på vissa arter även om det inte går att ta tillvara något av bytet. Vi jägare har ju som ett led i brukandet av vår natur i uppgift att försöka hålla arterna på en lagom nivå för ett stadigvarande och uthålligt brukande av vår viltfauna.
Om vi inte gjorde detta skulle individantalet inom arterna svänga våldsamt upp och ner med kraschade stammar, omväxlande med exploderande sådana. Alla har väl 1980-talets rävskabb i minne – ett tydligt bevis på vad som händer om en art får fritt spelrum. Rådjursstammen ökade till den grad att blåbärsriset förhindrades blomma på många håll, på grund av rådjurens hårda betning.

Vart är vi på väg?
Var hamnar vi om valberedningens ordförandes inställning får slå rot i förbundet? Jägareförbundet ska naturligtvis dra åt det håll, där de enda skäl för fridlysning eller begränsning av jakttider är antingen biologiskt etiska eller beståndsreglerande. Utgångspunkten borde vara att alla djur är lovliga att beskatta året runt utom i exempelvis ynglingstider eller för att begränsa avskjutningen ur ett beståndsreglerande perspektiv, såsom älgjakten.
Är det så att valberedningens ordförande inte håller med om detta, anser jag att det är dags att inte bara byta ut den föreslagna styrelseledamoten utan också valberedningens ordförande.

Hans Boström
Medlem i Jägareförbundet