Undertecknad är både jägare och pistolskytt, vilket gör att jag är drabbad av detta elände dubbelt upp. Som jägare har jag emellertid varit mer förskonad än jag varit i egenskap av pistolskytt, där handläggningstiden är uppemot åtta månader, och där myndigheten numera överhuvudtaget inte kan tala om vilka krav man ställer för att bevilja ett tillstånd.

I våras sökte jag licens för mitt tredje jaktvapen, en klass 4-studsare. Jag sökte samtidigt även licens för en utbytespipa i kaliber .17 HMR.  Denna pipa ville man att jag särskilt skulle motivera, eftersom den ”inte ingår i vapengarderoben”.  Ett krav som man mig veterligt inte har på andra ställen i Sverige.

Anmärkningsvärd inställning
Nyheterna TV4 hade för ett par dagar sedan ett inslag om handläggningstiden (se länk).
Polisen i inslaget är chef för tillståndsgivningen i Göteborg. Notera vad han säger: ”Varje vapenlicens är ett vapen till i samhället. Jag tycker att vi gör rätt som är restriktiva”.

Polisen har alltså gett sig själva i uppdrag att hålla nere antalet lagliga vapen i samhället. Detta är högst anmärkningsvärt, eftersom denna politiska intention inte finns hos varken rikspolisstyrelsen eller hos regering och riksdag.

Jägareförbundet bör agera
Dessutom är tilltaget helt verkningslöst ur brottsbekämpningsperspektiv, eftersom vapen som tillhör jägare och skyttar inte förekommer i brottsstatistiken i någon som helst nämnvärd omfattning (se länk).

Detta mynnar ut i att polisens självpåtagna restriktivitet inte bara är slöseri med jägares och skyttars tid och energi, utan också med samhälleliga resurser.

Svenska Jägareförbundet bör inte sitta still i båten när det gäller detta. Även om vissa former av målskytte är polisens huvudsakliga måltavla just nu, så kan detta ändras i framtiden.
Som Winston Churchill en gång lär ha sagt: ”En eftergiftspolitiker är någon som matar krokodilen, i hopp om att den ska äta honom sist”.

Johan Feldtmann
Vänersborg