I debattrepliken Älgförvaltningen är adaptiv och levande bemöter Naturvårdsverkets Hanna Ek kritiken som skogs- och sågverksägaren Karl Hedin riktar mot hennes myndighet och länsstyrelserna, angående älgförvaltningen.

Hur sköter Naturvårdsverket och länsstyrelserna sitt uppdrag? Finns det fog för oss att vara kritiska? Enligt min mening är Äbin bara en del i förvaltningsfiaskot.

Fakta och kunskap

Regeringen har gett Naturvårdsverket i uppdrag att sköta frågorna kring jakt och vilt i Sverige, skriver Hanna Ek. Ansvaret ligger då hos Naturvårdsverket. Om det då går snett, som det gjort med älg- och rovdjursförvaltningen, ska rimligtvis kritik riktas mot Naturvårdsverket och länsstyrelserna.

Lokal kunskap

Karl Hedins belyser hur dåligt förvaltningen sköts. Han presenterar flera analyser som Naturvårdsverket inte kan bortse ifrån gällande betesskador. Naturvårdsverket borde i dialog ta åt sig av de siffror och analyser Karl Hedin presenterar.

Fakta och kunskap finns inte bara på Naturvårdsverket, utan också ute i landet hos oss jägare och markägare.

Förvaltning är ingen skrivbordsprodukt, utan all förvaltning bygger på de faktiska stammarnas storlek som kan skilja mycket, och där det är de lokala jägarna och markägarna som sitter på kunskaperna.

Ett klart uppdrag

Vad gäller rovdjuren borde Naturvårdsverkets uppdrag stå klart för alla. Sverige ska ha ett intervall på 170–270 vargar, enligt ett beslut i riksdagen 2013. I riksdagen, som alltså är Naturvårdsverkets uppdragsgivare.

Nej, säger Naturvårdsverket och Hanna Ek, vi ska ha minst 300 vargar. Men att vargen klarar sig i det lägre intervallet är utrett.

Björn och lodjur förvaltas i dag med licensjakt på ett klokt sätt. Skyddsjakt är inte förvaltning, Hanna Ek. Vi förvaltar ingen viltart i Sverige genom skyddsjakt, men man kan nästan tro det då sådan bedrivs på alltför många arter.

Naturliga utbredningsområden

Efter 1839 kan man anse vargen som utrotad i Sverige, bortsett från ett fåtal vargar i fjällen längst upp i norr.

Om man krasst tittar på vad som har hänt i landet på 185 år, har befolkningsmängden ökat med fler och större städer med den infrastruktur som följer av det.

Djur hålls fortfarande på landsbygden med många fårbesättningar och en omfattande rennäring.

Fånig tro

Att tro att man efter så lång tid kan införa en nygammal art i ett land som utvecklats så mycket som Sverige är verklighetsfrånvänt och fånigt.

Vargen som art är inte utrotningshotad globalt och som vårt land ser ut i dag hjälper inte ökade ersättningar eller bidrag för de skador djuren orsakar. Vargen fyller helt enkelt ingen funktion. Vi har klarat oss alldeles utmärkt utan i 185 år.

Som det är i dag skapas bara problem med det mest anpassningsbara stora rovdjuret. Utan förvaltning görs de till urbana rovdjur.

Rubbad balans

Hur mycket vargen kostar staten står skrivet i stjärnorna, men det är inga småpengar. Någon naturlig balans på grund av en återintroduktion av varg kommer aldrig att inträffa, på grund av att människan rubbat denna balans sedan tusentals år.

Det har nyligen gjorts en Animalieproduktionsutredning som ligger ute på remiss. Den går ut på att vi ska kunna vara självförsörjande på livsmedel. Läs den!

Stephan Mårtensson
Östergötland