Det var inga lätta värderingar som länsstyrelsen i Gävleborg behövde göra när en jägare i det så kallade Prästskogsreviret ansökte om skyddsjakt på alfatiken i vargreviret.
Länsstyrelsen, som har ett övergripande ansvar för rovdjursförvaltningen, älgförvaltningen och människorna i länet, gjorde bedömningen att värdet på den skadegörande vargtiken var lägre än de övriga värdena – och beslutade om skyddsjakt.
Som ett brev på posten kom ett överklagande av beslutet från de så kallade naturvårdsorganisationerna. Om det går att ”rädda livet” på ett djur rycker naturens självutnämnda riddare ut omedelbart.

Naturvårdsverket gjorde bedömningen att den skadegörande vargtikens värde var högre än den omöjliggjorda löshundsjakten. Verket avstod, eller rättare sagt begrep inte, att beräkna de värden som står på spel när älgförvaltningens mål blir omöjliga att uppnå.
Man får uppfattningen att Naturvårdsverket anser det lämpligt att viltet förvaltas art för art.
Vår erfarenhet säger oss att länsstyrelsen innan sitt beslut som vanligt stämt av med både Naturvårdsverket och Viltskadecenter i sitt arbete med värderingen. Sedan har Naturvårdsverkets jurister gjort en annan bedömning än den, eller de, på myndigheten som varit rådgivare till länsstyrelsen.
Förutom det beklämmande i att strävsamma människors liv på landsbygden alltid värderas skandalöst lågt, är Naturvårdsverkets beslut ett steg i helt fel riktning – om avsikten var att skapa en förutsägbar och förtroendeingivande hantering av skyddsjaktärenden.

Karl-Evert Hellsén och Per Mellström
Jägareförbundet Gävleborg