Jag är 36 år och har jagat hela mitt liv. Främst älg med löshund men även allt annat, från afrikanska antiloper till gråsparv. Jag driver flera företag och har köpt på mig en hel del skogsmark för jakt norr ut i landet senaste åren.
Jag har väl passerat gränsen för ung på många sätt i det normala livet. Men i jägarkåren är jag i mångas ögon fortfarande ung.
Lite där ligger grundproblemet, i det som lyfts i debattartikeln Var finns alla unga arga jägare.

Bästa kompetensen

Jag vill påstå att jag lokalt här hemma har bland den bästa kompetensen om vad som finns i markerna, och lägger även detta samman med den statistik som förs.
Jag följer ganska noga vad som skrivs och debatteras i Svensk Jakt och på Svenskjakt.se. Det man kan sammanfatta allt med är: Det händer ingenting med något! Varg överallt, ingen älg, och så vidare.

De gamla har tid

Som entreprenör har jag väldigt svårt för hur ideella verksamheter fungerar generellt. Det finns en enorm tröghet.
Dels i hur mycket tid det tar att komma framåt för att allt oftast måste gå via stormöten som knappt någon kommer på, dels för att det bygger på ideell arbetstid som färre och färre har eller vill lägga ner.
De som har denna tid har åtminstone inte flera småbarn. Då blir det i ganska hög utsträckning bara 50-plusklubben som kommer.
Det är också generellt klubben för inbördes beundran som samlats på mötet för fika.

”Var finns alla unga arga jägare?”

Gamla traditioner

Kommer någon oetablerad och framför sin syn blir denne många gånger avhyst kvickt, för att snabbt kunna återgå till en dagordning som är i originalskick sedan 20 år.
Försöker man driva något framåt i normalt arbetstempo enligt mina referenser, blir man strax påvisad vikten av det gamla och traditioner. Det blir status quo.
Jag tror att jägarkåren måste hitta en helt ny modell. Allmogejakt är överglamoriserat. De flesta vill betala en slant och sedan komma till dukat bord någon gång per år. Låt folk få vad de vill!

Som med rovdjur

Älgmöten är kapitalförvaltning. Det behöver inte jägare och markägare sitta och bråka om.
Det bör länsstyrelsen ta hand om ytterst, precis som med rovdjur. Det måste samförvaltas. Annars kan älgsköteselområden och älgförvaltningsområden förvalta varg och björn också.
Vägföreningar har exakt samma konflikter. Och det är ju en lysande idé av staten att skjuta problemen ifrån sig.

Betala kilopris

Man måste öppna för mer marknadsekonomi i upplåtelseformer också. På högvilt måste det till ett system där man betalar kilopris för slaktvikt.
Det är för bedrövligt att man får sälja älgjakt på marker där inga älgar finns. Även om de i teorin får skjutas.
Det finns grader i helvetet, men generellt är det problemet lika över landet.

Uppfinner hjulet

Andra länder i världen har många system för jakt som Sverige kunde lära sig mycket av. Inte minst Norge och Tyskland som jag jagat i.
Men det är så klart en svensk stolthet att uppfinna hjulet om och om igen.
Men om man tänker att grunden är att vilt och jakt ska bära sina kostnader mot markägare så har man kommit långt.

Jägare i norr