I Naturvårdsverkets Strategi för svensk viltförvaltning kan jag i inledningen läsa följande:

”EN NYSTART FÖR SVENSK VILTFÖRVALTNING

Naturen och samhället är i ständig förändring. Landskapet, klimatet och viltstammarna varierar över tiden, liksom samhällets prioriteringar och vårt sätt att bruka den mark där viltet lever. Sverige har i dag historiskt stora viltstammar. De är en resurs som brukas till nytta och glädje för många människor men orsakar också skador på landsbygdens näringar.

Framtidens viltförvaltning behöver kunna hantera ständig förändring – varierande viltstammar, invasiva arter, nya sätt att förvalta och oförutsedda händelser i klimatförändringarnas spår. I Strategi för svensk viltförvaltning pekar Naturvårdsverket ut vägval för att utveckla och stärka svensk viltförvaltning.”

En anpassning

SLU, som på regeringens uppdrag har tagit fram utbildningsmaterial som ska användas i fält av de som tar aktiv del av svensk viltförvaltning, säger så här om ”adaptiv viltförvaltning”:

”Att vara adaptiv är att anpassa sig till nya förhållanden.”

Själv har jag lärt mig att styrning av dynamiska och snabba processer kräver ännu snabbare och flexibla styrmedel.

Går jag in på Naturvårdsverkets generaldirektörs twitterkonto hittar jag, låst högst upp vilket jag tolkar som att Björn Risinger anser det vara extra viktigt, följande kommentar om två mycket gamla och mycket statiska direktiv som tyvärr styr svensk viltförvaltning sedan EU-inträdet:

”Ett ovärderligt beslut för Europas natur – Fågeldirektivet och Art- o habitatsdirektivet behålls!”

Odugliga direktiv

Inte nog med att de två direktiven sedan de skrevs i högsta grad bevisat sin oduglighet när det gäller att påverka de ursprungliga EU-ländernas egen natur.

I Sverige ser vi dessutom att direktiven effektivt används av organisationer för att blockera inte bara svensk rovdjursförvaltning, utan också demokratiska beslut tagna i riksdagen.

Jag trodde i min enfald att statliga verks uppgift var att verkställa den svenska riskdagens beslut, i det här fallet en adaptiv viltförvaltning, och hade inte förväntat mig att se en generaldirektör jubla när förutsättningarna att göra det försvåras.

Jag förväntar mig inte att få någon kommentar från Björn Risinger själv, men jag hade satt väldigt stort värde på om någon av de folkvalda politiker som sitter i Naturvårdsverkets insynsråd, genom att kommentera mitt inlägg här, hade hjälp mig att förstå logiken.

Mats S Johansson