Varje vecka kan vi läsa om olika försök att komma tillrätta med närgångna vargar. Olika tekniker provas tillsammans med andra desperata åtgärder såsom skyddsstaket och gummikulor. Detta samtidigt som befolkningen i utsatta områden påverkas negativt.

Är det skillnad på vargar i Stockholmsområdet eller de som går i byarna i norra Värmland? Skulle man prova gummikulor på en varg i Torsby kommun? Troligtvis inte.

Människorna påverkas lika starkt av varg oberoende av var de bor i landet. Man måste hela tiden vara säker på att barnen är under uppsyn. Inga husdjur får vara lösa på den egna tomten och man måste alltid ha ögon i nacken.

Rädslan är påfallande för de som bor i de drabbade områdena. En gnagande oro finns där hela tiden: finns vargarna i närheten…

Vargen förskönas

Våra förtroendevalda politiker och dess verkställande organ gör allt för att försköna vargproblemet. Man tolkar riksdagens beslut för att gynna sina egna agendor och talar dessutom öppet om fredade zoner för vargar.

Detta talar för att antalet vargar inte kommer att vara inom gränserna som Sveriges riksdag har bestämt, utan antalet kommer att gradvis att höjas. Flera organisationer och myndigheter, såsom Svenska Rovdjursföreningen och Naturvårdsverket, sitter på läktaren och applåderar utvecklingen som verkar stödja deras linje att vi ska ha en vargstam på minst 1.500 individer och gärna ännu fler.

Vilja att förstå saknas

Jag blir förskräckt då det idag inte finns någon vilja att förstå problemen i vargdrabbade områden, där människor varit utsatta för vargens härjningar under många år.

Polariseringen ökar mellan glesbygd och storstäder som en följd av att ingen vill förstå situationen och aktivt lyssna på de drabbade.

Befolkningen och jägarkåren upplever det som att man enbart bidrar med olika spillningsinventeringar och spårningar för att därefter inte få något tillbaka.

Länsstyrelserna har kommunicerat med varandra och fördelat tilldelningen. De värst drabbade områdena där människor levt längst med varg blev på nytt utan vargjakt!

Något som startade i början på 1980-talet när den första vargen sköts av fårägaren som skyddade sina får i Skråckarberget, och 35 år senare har ännu ingen vargjakt fått genomföras på området.

Politiker lyssnar inte

Våra förtroendevalda politiker är så upptagna med ”annat”. Man väljer att inte lyssna på sina medborgare, att inte besöka byarna där vargylen hörs, där hundar attackeras och där gatubelysning saknas.

Min uppfattning är att med det sätt som våra myndigheter hanterar vargproblematiken på, kommer vargarna att bli fler och risken därmed ökar för att det som inte kunde ske faktiskt sker. Vilka planer finns om ett eller flera barn attackeras och dödas av varg?

Jag tror att det händer. Snart!

Rolf-Anders Kindberg

Ordförande, Skråckarbergets VVO