Den tid då man kunde uppleva ett klingande hardrev eller utan oro höra på ett ståndskall är sedan länge förbi.

Vid EU-inträdet röstade jag ja, men skulle med facit i hand aldrig göra om det på grund av att vi haft och har politiker som inte haft varken kurage, förmåga eller vilja att försvara vårt självbestämmande.

I de flesta fall har de förvärrat situationen genom ett slappt agerande och oftast överimplementerat regler som Brysselbyråkraterna hittat på. Inte ens egna riksdagsbeslut har de stake nog att försvara mot självsvåldiga tjänstemän i myndigheter och länsstyrelser som helt ignorerar besluten.

Satt med vargdödad hund

Jag ska återge några exempel på hur jaktvardagen förlöper i vargland:

En eftermiddag på fågeljakt hörde jag min hund skälla med konstigt skall men också ett annat märkligt skalljud och kunde på pejlen se hunden dra iväg. Drevet vände och jag tog ett bra pass dit hunden också kom – förföljd av en varg.

Denna gång gick det bra. En hagelsvärm framför vargen gjorde att den försvann och hunden kunde jag locka tillbaka. Hunden var oskadd bredvid mig, viftande på svansen – troligen helt ovetande om faran.

Ett annat tillfälle. Älgjakt i september och en kompis släppte sin sexåriga gråhundshane. Upptag på kviga som vi släppte eftersom vi avsåg att fälla kalv. Nytt upptag på ko och kalv som hunden ställde och hundföraren meddelade mig, som jaktledare, att han avsåg gå in på ståndet.

Cirka 250 meter från ståndet återkom han efter att hört hunden avge några konstiga skall. När han kom fram låg hunden på marken och han bad mig att möta honom vid riksvägen. När jag kom fram satt hundföraren vid vägkanten med en död hund. Den dog i hans armar när han bar ner den till vägen.

Ett tredje tillfälle. Älgjakt i oktober. Två hundar i skogen på sök när en passkytt meddelade att två vargar passerade in i såten mellan honom och nästa skytt. Jag meddelade hundförarna att koppla hundarna och vi avbröt jakten.

Vi flyttade till en annan såt men enbart för att upptäcka vargspår på en väg i området och avbröt därför jakten för dagen.

Samtliga deltagare vid tillfället när hunden dödades drabbades av stor förstämning och samtliga har flera gånger senare förklarat att det var det värsta jaktminnet de upplevt.

Typiska politikersvar

Jag har skrivit brev till alla partiledare (utom Vänster- och Miljöpartiet, vilket jag bedömer som meningslöst), inklusive två statsministrar och en jagande finansminister, för att påtala den obefintliga vargförvaltningen och det faktum att riksdagsbeslutet 2013 inte efterlevs.

Jag har fått svar från samtliga utom en statsminister och finansministern. Dessvärre är det typiska politikersvar, där man beklagar och förstår min oro samt försäkrar att det egna partiet kommer att agera i frågan.

Jag har vidare skrivit till Värmlands läns rovdjurshandläggare som helt nonchalerade mitt brev, varefter jag skrev till landshövdingen i samma län. Han bjöd in till kaffe och samtal på residenset.

Efter att jag uttryckt min förvåning över att man i landets vargtätaste län inte förmått åstadkomma en förvaltande vargjakt utan viker sig för Naturvårdsverkets förklaring att ingen licensjakt kan ske eftersom vargstammens tillväxt är svag, förklarade landshövdingen att Naturvårdsverket och inte länsstyrelsen ”äger frågan”.

Vi skildes åt i bästa stämning, men helt oense om resultatet av länsstyrelsens arbete.

Jag hävdade att de i detta avseende gör ett dåligt jobb för länsmedborgarna men berömde försvaret av vargjaktbeslut i Högsta förvaltningsdomstolen.

Ett löjets töcken

Riksdagsbeslutet anger att vargstammen skall vara 170–270 vargar för att uppnå gynnsam bevarandestatus. Därefter har Naturvårdsverket naturligtvis valt hösta möjliga referensvärde, samt tagit sig friheten att senare höja värdet till 300 djur.

Även om det är en närmast betydelselös höjning är det ändå förvånande. Jag lever i tron att riksdagen är landets högsta beslutande organ. Men vi har tydligen både helt tandlösa regeringar och riksdagsmän där en myndighet kan ta sig vilka friheter som helst. Naturvårdsverket kan dock stoltsera med att de bedrivit världens mest framgångsrika uppfödning av varg till skada för övrigt vilt som blivit föda för varg, lo och järv.

Även skyddsjaktsbesluten är omgivna av ett i det närmaste löjets töcken. Viltskadecenters så kallade experter anser tydligen att det är okej att varg skadar eller dödar tre–fyra hundar innan kriteriet för skyddsjakt är uppfyllt.

Man frågar sig vem som gett dem mandat att besluta detta. Jag är övertygad om att ingen av våra cirka 400.000 hundägare accepterar något dylikt.

Riksdagsbeslutet angav även att besluten skulle tas närmre de drabbade. Som jag ser det är länsstyrelserna en riktigare nivå, men de smiter ifrån sitt ansvar att stå upp för sina länsmedborgare, och regering och riksdagsmän undviker att via regleringsbrev och påtryckningar bistå länsstyrelserna.

KG Westerberg