Att Svenska Jägareförbundet anser att vi ska ha 150 vargar tycker jag är ett slag i luften, då det nog aldrig kommer att bli så och eftersom att man inte gör något aktivt för att uppnå målet.
Jo en sak gör man, man ser till att ingen med kunskap om hur det ser ut i de vargdrabbade regionera i Sverige får vara med och styra Jägareförbundet.  
Det framgår ju också med tydlighet när man ber Fredrik Widemo förklara att rovdjur har ingen eller marginell betydelse på avskjutningen av klövvilt.
Då kan jag fylla i med fakta där det saknas eftersom jag har god insyn i avskjutningen av vilt på Hellefors jaktskytteklubbs arrenderade mark.
Jaktåret 2013/14 sköts där 43 rådjur på 101.000 hektar. Motsvarande siffra för jaktåret 1996 var 177 rådjur.
När det gäller älg sköts 7 älgar i mitt jaktlag på 5.000 hektar jaktåret 2013/14. Älgavskjutningen för jaktlaget 1996 var 24 älgar.

Hur mycket bättre
Eftersom jag inte själv är i den åldern att jag kunde jaga varken när det fanns som mest med varken älg eller rådjur så gör jag jämförelserna i modern tid. Observera att likande siffror finns i hela regionen. Detta är att leva i ett av Sveriges vargtätaste områden.
Jägareförbundet kan göra vilka jämförelser de vill gällande viltstammar och insatser för att bevara jakten. Men jag kan bara konstatera att förbundet inte gör den insats som jag begär.
Man måste vara mera aktiv på regional nivå och Jägareförbundet måste ge den support som behövs för detta.  Man kan inte bara smyga i kulissen, ibland måste man stå på scenen.
Men som Björn Sprängare sa – min jakt kunde vara mycket sämre. Men frågan jag ställer mig är hur mycket bättre den kunde vara.
Mikael Pulkkinen

Jägareförbundet svarar:

Det finns flera omständigheter bakom Mikael Pulkkinens debattartikel som är svåra att förklara och därför kräver långa svar. Och det handlar inte om försvarsställning, utan mer en vilja att förklara. Jag kan inte bemöta alla delarna.

Först och främst så finns det en person i förbundsstyrelsen som bor och verkar i rovdjursområdet. Att det fanns någon från rovdjursbältet i styrelsen var så viktigt vid årsstämman att den gick emot valberedningens förslag. Torbjörn Larsson kommer ifrån Västmanland.
En annan del handlar om hur vi lyckats med vår kommunikation. Har vårt arbete i rovdjursfrågan nått ut? Har de som läst om vad vi gjort förstått vilka insatser vi utfört, och vilken betydelse det har haft? Svaret är tyvärr nej. Vi har inte lyckats med att beskriva vad vi åstadkommit. I alla fall inte på ett sätt så att alla jägare förstått. Med sänkt huvud och blottad strupe får jag erkänna att så är det.

Har gjort skillnad
Men det är inte så enkelt. Frågan innehåller så mycket fakta, lagar, regler, genetik och annat som gör den otroligt komplicerad, till och med för de som arbetar heltid med vargproblematiken. Den är svår att förklara på ett enkelt sätt. Men det innebär inte att vi inte har gjort skillnad i sak, för det har vi verkligen – i nästan alla frågor, i de flesta regler och i att skapa förståelse för de drabbades situation. Vi har inte alltid fått exakt det vi velat, men vi har gjort skillnad.
Som ett bevis för att vi faktiskt gör många bra saker tar jag till ett ganska ovanligt grepp. Jag citerar Svenska Naturskyddsföreningen. Den organisationen kallar oss ibland för ”Jägarlobbyn” och beskyller oss för att ha alltför stort inflytande och för stor påverkan på regerings- och riksdagbeslut.
Men vi är inte nöjda med hur rovdjursförvaltningen fungerar. Vi är långt ifrån nöjda.

Oro och vanmakt
Det mest tragiska är precis det som Mikael Pulkkinen ger uttryck för. Att alltför många jägare upplever inskränkningar i sin jakt på grund av vargarna. Det gäller såväl minskad vilttillgång, dödade jakthundar som stor oro och vanmakt. Och åren går, de drabbade får inga svar, inget egentligt erkännande av sina upplevelser. Därtill växer vargstammen – varje år. Detta föder naturligtvis en enorm frustration.
Det bedrövliga är att det numera finns en ganska bra lagstiftning som är låst av domstolsprocesser och en överdriven försiktighet från beslutande myndigheter.
Det är naturligtvis helt oacceptabelt att vi uppnått gynnsam bevarandestatus för vargen, men att alla möjligheter till att förvalta stammen är låsta, vilket leder till att de som drabbas känner sig övergivna.
Men jag upplever det som extra jobbigt när de vänder sin förtvivlan åt fel håll.

Fortsätter kampen
Det är inte Svenska Jägareförbundet som stoppar jakten och överklagar besluten. Makten att förändra lagar och regler ligger inte hos oss. De demokratiska processerna i samhället ser inte ut så. Vi försöker påverka genom opinionsbildning och att ge information och fakta, samt förklara för dem som har makten.
Beskedet kan kännas klent. Vi fortsätter att kämpa för en förutsägbar rovdjursförvaltning som tar hänsyn till alla de människor som drabbas och samhället som helhet. Det är ett stort och omfattande arbete som bedrivs. Förbundet ger inte upp. Det är ett löfte som alla medlemmar kan lita på.

Läs gärna Svenska Jägareförbundets Rovdjurspolicy och Handlingsplan för varg. Det är dessa dokument som styr våra ställningstagande i vargfrågan.
Magnus Rydholm
Kommunikationschef, Svenska Jägareförbundet

Därmed sätter vi i alla fall för nu stopp för den här debatten.
Svensk Jakts redaktion