Lösningen på betesskadeproblematiken är inte först och främst att minska älgstammen, anser debattören. Foto: Olle Olsson
Allt oftare påpekas problemen med betesskador av vilt, framför allt av älg. Den enda lösningen på problemet är enligt företrädare för skogsbruket att minska älgstammen. Jag anser att det finns många andra sätt att minska betesskadorna på tall.
Det finns flera orsaker till varför betesskadorna är höga. Låt oss kalla dessa för variationsorsaker. Hur mycket älg som finns är givetvis en sådan variationsorsak. Finns det inga älgar orsakar de heller inga betesskador.
Men sambandet mellan älgtäthet och betesskador är inte linjärt. Det innebär att vi inte kan förvänta oss att betesskadorna minskar i samma takt som älgstammen minskar. Förklaringen är återbetning.
Älgar föredrar helt enkelt att beta på tidigare betade tallar vilket leder till att en halvering av älgstammen inte ger motsvarande minskning av betesskadorna.
Den andra avgörande variationsorsaken är hur mycket tall det finns. Ju mer tall det finns desto mindre är risken att en given tallplanta blir betad. Inte heller här är sambandet linjärt just på grund av återbetning.
Men här blir sambandet det omvända. Fördubblar vi mängden tall blir antalet betade tallplantor inte hälften så stor utan avsevärt mindre än hälften.
Ser vi enbart till de här två variationsorsakerna påverkas med andra ord betesskadorna mer av hur mycket tall som föryngras än av hur stor älgstammen är.
Lösningen på betesskadeproblematiken är med andra ord inte först och främst att minska älgstammen, även om det kanske lokalt kan vara motiverat, utan att kraftigt öka föryngringen av tall. Det är det enskilt effektivaste sättet att minska problemen med betesskador.
Går vi vidare och letar efter faktorer som påverkar risken för skador kan vi konstatera att mängden plantor i en föryngring är en viktig variationsorsak. Med en tillräckligt hög täthet blir det tillräcklig många oskadade huvudstammar kvar för att skapa ett fullgott bestånd.
Till detta bidrar två faktorer. En tät föryngring kan betas relativt kraftigt och ändå ha tillräckligt många oskadade huvudstammar som kommer över beteskänslig ålder. Täta bestånd – oberoende av trädslag – förefaller dessutom vara mindre attraktiva för älgen att gå in i.
Även föryngringssätt kan vara en variationsorsak. Planterade tallar är mer attraktiva ur betessynpunkt än frösådda eller självföryngrade.
Sammantaget blir då rådet, föryngra alla tallmarker med tall. Sträva efter en hög planttäthet, genom frösådd eller genom självföryngring.
I det senare fallet krävs normalt cirka 100 frötallar per hektar vilket ger cirka 10.000 plantor per hektar.
Det lämnar utrymme för ett relativt högt betestryck från älg samtidigt som tillräckligt många oskadade huvudstammar återstår när beståndet kommer över beteskänslig ålder.
Signalerna från skogsbruket ger vid handen att betesskadorna i dag är mycket omfattande trots att älgstammarna har minskat i stort sett i hela landet. Denna omständighet har mer att göra med skogsägarnas ovilja att föryngra med tall än med älgstammarnas täthet.
Dagens ovilja att föryngra tall har mer att göra med de betesskador som uppstod under 1980-talet, som i sig medförde minskad benägenhet att föryngra med tall, som i sin tur medförde högre betesskador och en ännu större ovilja mot att föryngra tall.
Nu gäller det att bryta den onda cirkeln. Det låter sig inte göras genom att utrota älgen.
Erik Wilsson
Biolog, jägare och skogsägare
Skriv en insändare – högst 3 000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till
debatt@svenskjakt.se
Tänk på att uppge namn och adress, oavsett hur du signerar insändaren.
Svensk Jakt publicerar normalt sett inte debattinlägg som publicerats av andra tidningar.
För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.
Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.
Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.
