Väldigt mycket har blivit bättre i Sverige när det gäller jakten sedan jag fällde mitt första vilt 1979. Då var det inte ovanligt med alkohol, vådaskott och till och med dödsfall inom jakten. Efter att jägarexamen infördes har det blivit mycket bättre.

Men hjälpmedel som dagens pejlar och terrängfordon, samt att i princip alla har en filmkamera i fickan som de vill dokumentera sina bravader med och sedan tävla med i sociala medier, har det börjat skena i väg.

Många har tappat bort att det faktiskt handlar om förvaltning av viltstammar och tillvaratagande av en resurs. Det verkar mer och mer att handla om sport.

Knut i magen

Om man ser på några filmer på Youtube, framför allt när det gäller jakt på björn, älg och lodjur, då knyter det sig lite i magen när till exempel björnjägare – när de hittar ett spår – säger att de skulle bli mycket förvånade om de inte skulle få björnen.

Sedan skjuts den oftast efter en väg omringad av jägare som ser exakt var hundarna och alltså björnen är. Tyvärr så jagas det även älg och annat vilt på samma sätt.

Att genskjuta vilt med hjälp av fordon är endast tillåtet om det gäller eftersök på skadat vilt, vilket inte handlar om jakt. Utan avslut efter en misslyckad jakt.

Minskad respekt

Det verkar också som att respekten för viltet under vår och sommar blivit mycket sämre. Man hör ofta kommentarer som ”det blir ingen jakthund om man inte tjuvsläpper några gånger” och ”det går inte att träna en hund tillräckligt utan att den får smita några gånger”.

Givetvis ska det finnas brunstuppehåll under älgjakten. Med tanke på att vi inte ska jaga älg denna tid, borde även hundträning och löshundsprov undvikas den perioden.

Jag har haft flera erkänt duktiga och meriterade älghundar och fågelhundar utan att behöva tumma på reglerna.

Olle Wennskog