Vi var några engagerade jägare, inklusive Karl Hedin, som efter att den friande domen mot de fem anklagade jägarna i det så kallade Lillhärdalsfallet i en debattartikel riktade skarp kritik mot den ansvariga åklagaren Åse Schoultz, vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, REMA.

Vi menade i artikeln att hon brustit så i sitt arbete att hon borde skiljas från sin tjänst.

Artikeln är tillsammans med Karl Hedins och min bok De jagade jägarna och Karls föredrag runt om i landet, sannolikt grunden till den förföljelse av Karl Hedin, som resulterade i Västmanlandsfallet. En klappjakt för att hämnas på honom, och för att skrämma honom och alla andra som delar hans åsikter om den havererade rovdjurspolitiken, till tystnad.

Fortsatt kritiska

En ledande kollega till den kritiserade REMA-åklagaren, Christer Jarlås, har i ett antal artiklar i olika landsortstidningar och i en stort uppslagen brunsmetande artikel om Karl Hedin i Dagens Nyheter, beskrivit vår kritiska artikel, som grunden till att miljöåklagarna ofta känner sig orättvist kritiserade. De gör enligt Jarlås bara sitt jobb.

Ja, vi var mycket kritiska mot REMA-åklagarens sätt att sköta utredningen och åtalet i Lillhärdalsfallet 2014, en kritik som inte minskat när vi senare sett bland annat samma olagliga telefonavlyssning som i Lillhärdalsfallet, användas även i Norrbottensfallet, Alftafallet och Västmanlandsfallet.

Falska bevis

Om REMA-åklagarna ”bara gör sitt jobb”, tillåter jag mig ifrågasätta hur? Det jag sett hittills av hur åklagaren Lars Magnusson gjort sitt jobb i Västmanlandsfallet, kan tyvärr inte med bästa vilja i världen beskrivas som acceptabelt.

Utredningen bedrevs ingalunda skyndsamt, misstankarna visade sig vara byggda på manipulerade avskrifter av olagligt inspelade telefonsamtal, vars innehåll hade förvanskats av utredande miljöpoliser.

Polisen har, bland mycket annat, ägnat sig åt att placera ut falska bevis och ”hitta” dessa vid en extra husrannsakan beslutad av åklagaren, ljugit i en av polisen upprättad minnesanteckning ingående i förundersökningsmaterialet, och ändrat rubriceringen av misstänkta brott när dessa inte höll, efter att bevisförvanskningen hade uppdagats.

Tingsrättens sågning

Slutligen väcktes åtal, baserat dels på vad Karl Hedin hade tänkt göra om han såg en varg, dels på att huvudvittnet helt utan verklighetsbakgrund försökt få hanteringen av ett insektsmedel kopplat till honom.

Åklagarens försök att få Karl Hedin fälld för anklagelserna resulterade i en totalsågning av åtalet i Västmanlands tingsrätt. Domstolen menar att åklagarens bevisning var av så låg kvalitet att de åtalade inte ens hade behövt försvara sig mot de framförda anklagelserna och att det svenska rättssystemet inte dömer någon för vederbörandes åsikter.

Resurser på struntärenden

Åklagaren har därefter överklagat en del av den friande domen till Svea hovrätt. Något som förlänger det plågsamma väntandet med avsevärd tid. Detta struntärende har nu pågått och engagerat ett stort antal människor i snart tre och ett halvt år!

Jag hade som sagt kritiska synpunkter på hur REMA-åklagarna skötte sina åligganden redan för sju år sedan. De har ingalunda förändrats till det bättre med åklagarnas samarbete med polisens Nationella operativa avdelning, NOA.

Hur är det möjligt att så oerhört stora resurser av skattemedel kan få förbrukas, av så uppenbart om sitt ämnesområde okunniga åklagare och NOA-poliser, på sådana struntärenden?

Kronan på verket

Nya Wermlands-Tidningen skriver på sin ledarsida lite raljerande:

”Ingen medalj till Hedinåklagare. Rättegången mot Karl Hedin har innehållit många turer och åklagarmissar. (…) Kronan på verket får nog sägas vara att åklagaren väckte talan mot fel bolag, som dessutom var upplöst, och skyller felet på försvaret som inte uppmärksammat missen. Medalj för nit och redlighet i rikets tjänst förmodas vara väldigt avlägsen.”

Ja, detta nu uppdagade åtal från Lars Magnusson mot fel bolag, var nog kronan på verket.

Ett löjets skimmer

Det är lätt att skratta åt eländet, men faktum kvarstår, det är genant och rent av löjeväckande att se hur utredningar av påstådda jaktbrott misshandlas och manipuleras av centralt placerade miljöåklagare och deras miljöpoliser.

Liksom hur hela rättsväsendet sluter sig som en mussla inför framförd kritik och polisanmälningar.
Jag anser fortfarande att dessa miljöåklagare och miljöpoliser måste skiljas från sina uppgifter, som de uppenbart inte behärskar, att objektivt och med stöd i gällande lag beivra och utreda jaktbrott.

Detta rättsområde präglas i dag av politik och tyvärr även av ett löjets skimmer.

Björn Törnvall