Ett viltvårdsområde består av ett antal fastighetsägare som gått samman och jagar på varandras marker. Tanken med ett viltvårdsområde är att viltvården och viltförvaltningen underlättas om den omfattar ett större, sammanhängande område. Framför allt i områden med många markägare och små skogsskiften kan ett viltvårdsområde ge den enskilde markägaren mer jaktmark och bättre förutsättningar att skapa trevligare och meningsfulla jaktmöjligheter.

Jaktlagsutredningen lades ner av regeringen 2015. Därmed blev det inget av med den utlovade översynen av lagstiftningen som berör viltvårdsområden. Det gjordes även ett trevande försök av Naturvårdsverket att se över viltvårdsområdena, men inget hände.

Det var synd, eftersom det pågår eller har pågått stora konflikter i en del viltvårdsområden som delvis bottnar i krockande lagstiftning.

I korthet handlar några av konflikterna om att en del fastighetsägare i ett viltvårdsområde av en eller annan anledning blivit missnöjda och börjat jaga älg på sin egen fastighet, i strid med viltvårdsområdets beslut om områdesjakt och gemensamhetsjakt.

Men fastighetsägaren är i sin fulla rätt att jaga älg på sin skogsfastighet, så vida det är jakttid och det finns älgar på tilldelningen. Skjuter denna fastighetsägare en älg, blir det dock lite krångligare. Vem tillfaller älgen? Viltvårdsområdets förening eller den enskilde markägaren? Rättsväsendet verkar inte vilja ta i dessa konflikter med tång. Åklagarna vet att lagstiftningen är otydlig. Därmed blir rättspraxisen också tunn och svag.

Behovet av att på nytt utreda viltvårdsområdena är stort. I dag lever flera föreningar på mycket lösa grunder, där markägare som äger minst en femtedel av områdets areal kan söka om upplösning av ett viltvårdsområde. Och här finns det också stora tolkningsutrymmen. I Norrbotten har viltvårdsområden, där minst en femtedel av markägarna krävt upplösning, också fått sin röst hörd hos länsstyrelsen. I Västerbotten däremot resonerar länsstyrelsen annorlunda och anser att det krävs verkliga försök att komma överens innan fastighetsägare ansöker om en upplösning.

Ett motiv som länsstyrelsen i Norrbotten tycks använda sig av är ”varför tvinga någon att ingå i ett sammanhang där det uppenbarligen inte går att samarbeta längre?”

Både länsstyrelsen i Västerbotten och Norrbotten har en poäng med sina respektive resonemang, även om myndigheterna kommer fram till olika slutsatser i besluten.

I Norrbotten verkar det bli allt vanligare att markägare vill gå ur ett viltvårdsområde. Jag tror att det speglar lite av den tidsanda vi lever i. Att engagera sig i föreningslivet, som på den tiden då folkhemmet byggdes upp, är inte lika naturligt i dag.

Markägandet har förändrats med fler skogsägare som inte bor nära sin fastighet. Förr i tiden var markägarna mer eller mindre tvungna att samarbeta och kompromissa, i samfälligheter om båtplatser, gemensamma odlingar, fäbodvallar med mera. Markägarna samarbetade också kring jakten, vilket människan gjort i årtusenden. Förr var det frågan om överlevnad och kött på bordet. Så är det inte i dag.

Därför tror jag att det kommer ställas helt andra krav på viltvårdsområdena i framtiden. Det kommer att krävas en mycket större lyhördhet för medlemmarnas önskemål och viljor. Det kommer också att krävas en ny lagstiftning. Det är dags att modernisera lagen om viltvårdsområden och anpassa den till dagens verklighet. Den senaste revisionen, då jaktvårdsområden döptes om till viltvårdsområden, gjordes för 20 år sedan. Mycket har hänt sedan dess.

Men fram till att lagen setts över och politiker och myndigheter gjort sitt, behöver en del jägare och fastighetsägare i ett och annat viltvårdsområde kliva upp ur sandlådan och lösa konflikter som vuxna människor – för jaktens, viltets, viltvårdens och jägarnas bästa. Där finns ett jobb att göra. Det funkar inte längre att köra över jägare/fastighetsägare och driva igenom saker utan att i vissa fall nått någon form av konsensus.

Det funkar inte att älgjaktlag i viltvårdsområden kör sina egna race, med egen avskjutningspolitik i strid med stämmobeslut och fastighetsägarnas vilja.

Det funkar inte att småviltjägare ses som andra klassens jägare och får stå åt sidan för älgjakten.

Det funkar inte att trotsa majoritetsbeslut och gå sin egen väg och det funkar inte heller att möta konflikter med tystnad och låtsas som att problemen inte finns.

Då blir det splittring. Något som innebär en förlust för alla parter.

Jaktvårdskonsulent Björn Sundgren i Norrbotten säger att det i dag ställs större krav på att ett viltvårdsområdes styrelse är både mer flexibel och tillmötesgående.

Jag jagar i viltvårdsområden och har så gjort sedan jag började uppsiktsjaga för drygt 30 år sedan. Modellen är i grunden bra, men kräver också en hel del av markägarna: lyhördhet, samarbete, ödmjukhet och bra ledarskap. Men också mer utbildning i hur ett viltvårdsområde fungerar. Vad lagen säger och hur en årsstämma går till, vilka som har rösträtt i vissa frågor och så vidare. Att inte veta, utan att i stället sitta och gissa och i vissa fall ta helt felaktiga och lagstridiga beslut är om något en grogrund för konflikter.

Jag har genom åren bevittnat ett antal konflikter i viltvårdsområden och kan efter detta dra slutsatsen att med lite mer kunskap och ödmjukhet hade många av de stridigheter som uppstått kunnat undvikas.

Sedan får man heller inte glömma att det finns fullt fungerande viltvårdsområden där samarbetet fungerar bra.

Vad är då den gemensamma nämnaren för dessa områden?

Min icke vetenskapliga, lilla empiriska studie, visar att när jägarna/markägarna gör saker tillsammans, är pålästa och villiga att kompromissa och arbeta för föreningens bästa – då fungerar också viltvårdsområdet.