Det är kanske lite väl magstarkt att jämföra ett möte om älgförvaltning i norra Sverige med första världskrigets skyttegravskrig. Men själva begreppet, ordets andemening är ändå rätt slående. Två parter som med argument grävt ner sig och vägrar möta den andra sidan med vit flagg och en önskan om fred, samförstånd och respekt.

Jag besökte nyligen ett möte där älgen och förvaltningen stod i fokus. Skogsstyrelsens representant redovisade älgbetesinventeringen, äbin, och möttes direkt av frågor om provrutorna och möjligheten att kontrollera dem. Skogsstyrelsen tyckte jägaren var oförskämd. Därefter var det representanter ur älgförvaltningsgruppens tur att inta scenen. Budskapet var ökad avskjutning och genast höjdes tonläget från jägarhåll. Men även markägare tog till orda och så var debatten igång.

Kom parterna närmare varandra? Knappast. Jag tror de flesta lämnade salen i den bistra marskylan med samma inställning som när de anlände drygt två timmar tidigare.

Jag noterade ett par yngre jägare i salen, som står i början av sin bana som jägare. Och jag tänkte: vad lärde de sig i kväll? Vad fick de för syn på älgförvaltningen?

Under kvällen yttrades både självklarheter, som att skogen är viktig för landets ekonomi och att betesskador under en följd av år riskerar medföra sämre avkastning till samhällskassan. Betesskador finns. Det kan vi inte blunda för. Men det finns också saker att göra i skogen för att öka fodermängden. Vi kan inte heller bara diskutera älgen som en siffra och att avskjutningen, allra helst ökad, är den allena rådande lösningen för Sveriges fortsatta väl och ve som skogsnation. Är verkligen älgen det absolut största hotet mot skogen i dag?

En ljusglimt från mötet var ändå att frågan om kvalitén i älgstammen diskuterades en aning, och etiken.

Och det kanske viktigaste, som sades i slutet av mötet: glöm inte att det ska vara roligt att jaga. Jag tänkte igen på de två yngre jägarna.