Att Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstar nej – det står klart sedan länge. För (MP) och (V) är de stora rovdjuren viktigare än de människor som berörs i sin vardag av rovdjuren. Därför är det helt i sin ordning att de nu även säger nej till en aktiv, lokalbestämmande rovdjursförvaltning.

Men att Socialdemokraterna antas göra tummen ned är förvånande. Inte minst eftersom Alliansens proposition i mångt och mycket går hand i hand med partiets egen handlingsplan för stora rovdjur. (S)hade kommit överens med Alliansen om viljan från samtliga politiska håll hade funnits. Vilket eller vilka partier som inte ville komma överens med den andra sidan vet bara de själva.

Källor med insyn hävdar att (S) kommer säga nej enbart på grund av att inte riskera en eventuell regeringsbildning med Miljöpartiet om knappt ett år. Samma källor säger också att Socialdemokraterna mycket väl kan komma att riva upp beslutet om de kommer till makten. Detta för att blidka Miljöpartiet.

Socialdemokraterna själva säger att partiets förmodade nej till propositionen bland annat beror på att de referensvärden för gynnsam bevarandestatus som regeringen föreslår för varg, lodjur, björn och järv är framtagna på fel sätt. (S) anser att regeringen måste ta fram ett referensvärde som bygger på vetenskapliga fakta.

Vad det nu innebär?

Efter att ha arbetat med rovdjursfrågorna i mer än tio år är uttrycket ”vetenskapliga fakta” något som fått sig en rejäl törn i trovärdighet.

Artdatabanken ändrar sig efter 18 år!
Det kanske senaste, men definitivt inte sista, exemplet hittar vi hos Artdatabanken.  I 18 år har det angivits att Sverige hade 700 lodjur vid EU-inträdet 1995. Men en vecka innan riksdagen ska debattera rovdjurspropositionen kommer de plötsligt på att det visst var minst 1.700 lodjur. En siffra som aldrig tidigare nämnts och som landets lodjursforskare inte tror ett endaste dugg på.

Det blir lite löjligt när Artdatabanken – som själva uppger att de arbetar med kunskapen om den biologiska mångfalden i Sverige – gör allt i sin makt för att påverka den politiska processen. I alla fall när Artdatabanken hittar på sina argument istället för att gå på just fakta.

Rovdjurssoppan har under ett antal år haft alla märkliga ingredienser som finns. Det enda som egentligen saknats är sunt förnuft. Jag hoppas att soppan kan klarna åtminstone en del genom att den nya rovdjurspropositionen antas.

Men det är inte förrän jag – och tusentals andra svenskar som bor i rovdjursbygderna – ser ett praktiskt resultat med färre vargar och lodjur där vi lever och verkar som politikernas löften är något annat än mängder av fina ord på många tätskrivna papper.