Förvaltningsrätten i Karlstad meddelade tidigare idag sin dom vad gäller jakten på varg i Värmlands och Örebro län.
Utfallet: En klar seger för de överklagande parterna, som innebär att årets jakt nu definitivt stoppats. 
Av förvaltningsrättens tolkning av EU:s Art- och habitatdirektiv kan vi dra slutsatsen att det med nuvarande ordning aldrig kommer att vara med direktivet överensstämmande att besluta om jakt.
Som förvaltningsrätten tolkar lag och direktiv kommer vargstammen i Sverige aldrig att kunna begränsas. Den kommer alltid att vara i ständig tillväxt, hela tiden, på obestämd framtid.

Riksdagen, länsstyrelserna, Naturvårdsverket har samtliga inställningen att vi ska kunna jaga varg i Sverige. Något de också beslutat om.
När jakten ändå stoppas, med hänvisning till EU:s Art- och habitatdirektiv, måste man ställa sig ett par frågor:
• Ska den svenska folkviljan, manifesterad genom ett klart majoritetsbeslut i vårt lands högsta demokratiska instans och lagstiftande församling – riksdagen – och därpå följande beslut hos länsstyrelser och Naturvårdsverket, för evig tid vara underordnat EU:s direktiv?
• Är EU:s Art- och habitatdirektiv, och de därtill hörande bilagor i vilka olika arter placerats in beroende på vilket skydd de ska åtnjuta, för evigt hugget i sten?
Om dessa två frågor besvaras jakande: Är det verkligen rimligt?

Lagar stiftas av människor – och lagar kan rivas upp eller förändras av människor.
Vad gäller vargen är det nu hög tid att påminna våra politiker om detta.
Lagar tillkommer för att fylla särskilda syften och behov. I de flesta fall baseras lagstiftandet på verkligheten. Men verkligheten är i ständig förändring. Förutsättningar skiftar över tid. Det är då lämpligt att även lagarna hänger med, och anpassas efter detta.

Våra folkvalda måste påminnas om att nuvarande ordning är fullkomligt orimlig, och att de måste agera för att anpassa lagarna till verkligheten.
Vi är i Sverige överens om att vi ska kunna jaga varg. EU:s direktiv sätter stopp för detta. Om överprövande instans går på samma linje måste direktivet ändras, eller åtminstone flytta vargen från bilaga 4 i Art- och habitatdirektivet. Så länge vargen finns upptagen där är den ”strikt skyddad”.
Alternativet är att ordna ett särskilt undantag för Sverige.
Här vilar ett enormt ansvar på landsbygdsminister Sven-Erik Bucht, för att lösa denna knut. Det krävs kunskap och politiskt mod för att baxa den här frågan i mål.

Eftersom konsekvenserna av förvaltningsrättens beslut är så bisarra, tar jag det igen:
Tolkningen av EU:s Art- och habitatdirektiv gör gällande att vargstammen aldrig kommer att kunna begränsas.
Oavsett om vi har 500, 5.000 eller 50.000 vargar i landet.
A-L-D-R-I-G.
Smaka på det, Sven-Erik Bucht.
Sedan är det hög tid att börja rita om kartan. Utgå gärna från verkligheten.