Länsstyrelsen kan besluta om skyddsjakt (om det inte försvårar upprätthållande av gynnsambevarandestatus) om det finns risk för allvarlig skada och om det inte finns någon annan lämplig lösning.

I och med att vi lever i det ordningsamma Sverige har det skapats olika dokument där man försöker kvantifiera när vargar kan anses mer skadebenägna än genomsnittet.

Viltskadecenter anser till exempel att vargar är särskilt skadebenägna i ett vargrevir med ett par när tre angrepp skett. Rör det sig om en familjegrupp så är nivån av någon anledning fyra angrepp.

Varför det ska göras en skillnad är ur de drabbade människornas perspektiv väldigt svårt att förstå. Notera att Viltskadecenters kriterier inte är juridiskt bindande utan det är länsstyrelsen som har att bedöma och motivera risken för allvarlig skada.

Naturvårdsverket har genom åren kommit med förslag på tolkningar av begreppet ”risk för allvarlig skada”.

Paralleller till 2006

För ett antal år sedan bedrevs också ett arbete i Viltförvaltningsdelegationen, VFD, där målet var att besluta om riktlinjer för skyddsjakt i länet. Arbetet slutfördes aldrig men länsstyrelsen bedömde då att det var en övergripande viltförvaltningsfråga som skulle beslutas av VFD i länet.

Det är givetvis bra att ha samma riktlinjer i hela landet men det var olyckligt att VFD i länen kopplades bort från processen.
Även om lagstiftningen har ändrats kan vi inte undgå att dra paralleller mellan detta beslut och det som togs av Naturvårdsverket år 2006 då två vargar avlivades vid skyddsjakt inom i stort sett samma område, de så kallade Svartbovargarna.

Vid den tidpunkten var vargpopulationen i landet avsevärt mycket lägre och i Gävleborg förekom varg sparsamt, men verket hade inställningen att Svartbovargarna var ett tillräckligt stort problem för människorna så avlivning var motiverat.

Vid den här tiden fanns inte en massa ”sidodokument” att hantera utan bedömningar utifrån ren lagstiftning gällde. Ständiga juridiska processer där diverse miljöorganisationer överklagade fanns inte heller.

Juridiska turer

I bakgrunden till motivet att nu avslå skyddsjakt i Blybergsreviret tar länsstyrelsen inte med händelsen där en varg avlivades med stöd av paragraf 28 under ett angrepp. Varför? Är det en juridisk tolkning att den vargen inte ska beaktas då den är död och således inte ska räknas in bland de vargar som kan orsaka allvarlig skada?
Den största märkligheten i länsstyrelsens beslut att avslå skyddsjaktansökan är motivet att det tagits beslut om licensjakt i reviret. Ett beslut som är överklagat av miljöorganisationerna och som därmed är osäkert om det kommer att genomföras.

Länsstyrelsen menar att licensjakten är ett exempel på det som i lagstiftningen kan tolkas som en ”annan lämplig lösning”. Med andra ord bedömer länsstyrelsen att det juridiskt kan vara så att man inte kan besluta att börja avliva skadebenägna vargar för att det tidigare beslutats om en möjlighet att skjuta dessa vargar vid jakt om några månader.

Det kan kanske också vara så att det ur juridisk synpunkt bedöms bli svårt att få verkställighet i beslutet om licensjakten om några vargar ur reviret redan skjutits under skyddsjakt?

Hopplöst att förstå

Vår känsla är att de personer som jobbar aktivt med rovdjursfrågor på länsstyrelsen i Gävleborg har samma förståelse och vilja att göra något åt problemen i Blybergsreviret som Naturvårdsverket hade vad gällde vargarna i Svartboreviret för tio år sedan.

Den stora skillnaden nu är miljöorganisationernas överklagningar och att myndigheterna måste utgå från att jakt och skyddsjaktbeslut alltid kommer att avgöras i domstolar, där myndigheternas kunskap och sunda förnuft riskerar att ersätts av juridiska tolkningar som kan styra i de mest märkliga riktningar.

Det är nästan hopplöst att förstå och hänga med i svängarna när det gäller vargförvaltningen.

Inte undra på att människor känner en enorm uppgivenhet när det gäller dessa frågor.

Johan Lundberg

Per Mellström

Jägareförbundet Gävleborg

Läs mer:

Myndighet nekar skyddsjakt på hundjagande vargar