Monika Stridsman har i sin tidigare roll legat bakom ett antal fridlysningar av tveksam karaktär. I och för sig är det helt i sin ordning att fridlysa arter som är hotade eller uppvisar så svaga populationer att de inte bör vara föremål för jakt. 

Ingen hotad art
Att göra så har varit en gammal tradition hos jägarna och jag tror ingen organisation svarat för fler fridlysningar än Svenska Jägareförbundet. Det hedrar oss och bör för övrigt oftare framhållas i debatten.
Nej, det är skälet till hennes ställningstagande som jag inte köper. Låt oss ta ekorren som exempel. Den är definitivt ingen hotad art som mycket väl bör kunna jagas.
Stridsmans motiv är i det fallet att jägarna inte tar till vara bytet. Vad vet hon om det? Inget! Det är god jaktetik att ta tillvara bytet. I annat fall ska man avstå från att lägga ned det.
Men enligt Monika Stridsman så ska jägarna här sättas under förmynderi. De anses inte kunna avgöra detta själva? Vilken grund har hon för detta?

Många ogillar jakt
Jakten på sträckande morkulla är en gammal svensk jakttradition som inte på något sätt hotar populationen. Enligt Stridsman ”finns det folk som ogillar sommarjakt”.
Ja, det finns en massa människor som ogillar jakt över huvud taget. Är det dem som Monika Stridsman vill tillmötesgå? 
Morkullan är Sveriges vanligaste vadare. Jakten riktas enbart mot hannarna. Något som jägarna konstaterade redan på 1800-talet. Att gå ut och jaga morkulla och lyssna på alla trastar och sångare under en ljus försommarnatt är en helt fantastisk upplevelse. Dessutom är morkullan en läckerhet i köket.
Nej, avstå från Monika Stridsman och välj in någon som inte vill sätta jägarkåren under förmynderi och som inte primärt vill tillgodose en jakthatande minoritet.
Olle Z Haeggström