
Jag hoppas att markägandesidan, med LRF och skogsbruket i spetsen, börjar inse att alla parter måste bjuda till. Det går inte använda nationella mål, när viltförvaltningen sker utifrån lokala förutsättningar, skriver debattören. Foto: Per Jonson & Roland Svensson
Att lösa problemen med viltets bete på skog och grödor är ingen lätt uppgift. Det är faktiskt mycket svårare än vad många vill erkänna. Tyvärr vill de flesta aktörerna gå rakt på de faktiska skadorna och sätta mål på hur stora de får vara.
Markägarsidan verkar inte vilja reflektera över hur jord- och skogsbruket avgör viltets livsförutsättningar. Man bortser ofta från behovet av naturligt foder och fokuserar på de gröna näringarnas konkurrenskraft och lönsamhet.
Lösningarna man föreslår blir därför nästan alltid minskade viltstammar.
Men synsättet är för smalt. Man missar helt enkelt viktiga delar i problembilden.
Bland annat att man som markägare har ett ansvar för att skapa förutsättningar och foder för viltet.
Ingen jägare vill ha orimliga skadenivåer på skog och grödor. Där tycker vi lika. Skillnaden finns i synen på vad som är balans mellan vilt och foder.
Vi tycker exempelvis inte att femprocentsmålet eller älgbetesinventeringen, Äbin, i sin nuvarande form ger rätt underlag till älgförvaltningen.
En älgs bete är per definition inte en skada, vilket är vad Äbin mäter.
Just därför blir argumentet ”två älgar äter mer än en”, som LRF:s Mikaela Johnsson använder sig av i debattartikeln Jakten får inte vara enda fokus i älgförvaltningen, missvisande. För i sak så stämmer uttalandet. Men det går inte att använda detta i diskussionen om skador på grödor och skog.
Anders Gravaeus. Foto: Kristoffer Pettersson
Älgstammen har minskat sedan 2012. Men skadorna har inte minskat i samma omfattning. Sambandet mellan antal älgar och betesskador är med andra ord väldigt svagt.
Sveriges lantbruksuniversitets utvärdering av älgförvaltningen, som publiceras kommande månad, har redan redovisat vissa resultat.
Med denna fakta i ryggen kan man ifrågasätta om femprocentsmålet är relevant och realistiskt. För skulle vi nå dessa mål skulle storleken på älgstammen inte ens räcka för att föda de rovdjur vi har i dag.
Mikaela Johnsson väljer att göra en historisk tillbakablick på älgstammens storlek. Hon konstaterar att älgstammen före älgexplosionen på 1970-talet var betydligt mindre än i dag. Hon tar däremot inte upp att volymen i de svenska skogarna har ökat med 50 procent sedan dess, enligt Riksskogstaxeringen.
Inte heller nämns hur jord- och skogsbruket har förändrats sedan 1970-talet.
Förvaltningen av vilt går inte att exkludera från ett helhetsperspektiv och de förutsättningar som finns i naturen. Jag hoppas att vi kan vara överens om detta synsätt.
Äganderätten finns hos markägarna. De kan i princip styra hur all jakt utförs. Antingen jagar markägaren själv – eller så arrenderas jakten ut.
En försvårande omständighet är att markägarna inte är en homogen grupp. De tycker inte lika. Detta kan utgöra ett problem för de som vill livnära sig på att odla grödor eller få maximal avkastning på sitt skogsbruk.
Därför behöver markägarna – sinsemellan – utveckla en bättre dialog för att överbrygga dessa problem.
Brukandet av naturen påverkar förutsättningarna för viltet. Det finns vetenskapligt stöd för att en större mängd naturligt foder minskar betet på odlade grödor och skog.
Svenska Jägareförbundet är inte emot att viltstammar regleras och balanseras i storlek. Men lönsamhet och konkurrenskraft för jord- och skogsbruk får inte vara de enda kriterierna när vi diskuterar förvaltning av vilt och natur.
Jag hoppas att markägandesidan, med LRF och skogsbruket i spetsen, börjar inse att alla parter måste bjuda till. Det går inte använda nationella mål, när viltförvaltningen sker utifrån lokala förutsättningar.
Det går inte lägga ansvaret på jägarna, när markägarna bestämmer över jakten.
Det går inte peka på någon annan.
Alla parter – inklusive Svenska Jägareförbundet – behöver i första hand peka på sig själva och fråga: Vad vi kan göra?
Denna hållning skapar utmärkta förutsättningar för bra och breda diskussioner och samarbete. Då kan vi på allvar utveckla metoder som leder till att viltets bete på skog och grödor minskar.
Vi välkomnar ett sådant initiativ.
Anders Gruvaeus
Svenska Jägareförbundet
Delta i debatten
- Skriv en debattartikel – högst 3 000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till
debatt@svenskjakt.se
- Du måste bifoga dina kontaktuppgifter: namn, adress, telefonnummer. Detta eftersom redaktionen måste veta vem du är (kontaktuppgifter publiceras inte).
- Skribenter som skriver under med sitt riktiga namn prioriteras.
- Om du önskar skriva under signatur ska det tydligt framgå. Du får inte använda en signatur som är ett riktigt personnamn, men som du inte själv heter.
- Flera införanden av samma debattör i samma ämne är aktuella om det tillförs nya fakta eller argument i texten.
- Svensk Jakt publicerar normalt sett inte debattinlägg som publicerats av andra tidningar.
- Debattartiklar som skrivs i organisationers, myndigheters, politiska partiers, etc, namn måste också undertecknas av en företrädare.
Exempel:
Fransbygdens jaktvårdsförening
genom ordförande Kalle Karlsson